Who Wins the Nobel Prize in Economics in 2008?

Summary

It is, as usual, hard to predict the next winner of the Nobel prize in economics. What can be done is to identify certain research areas that are – or should be – on the “waiting list” and to find some outstanding pioneers in these fields. The areas that could be particularly interesting this year are international trade, modern growth theory, labor market, finance, theory of firms, theory of incentives and – as always – certain important macro- and microeconomic methodological breakthroughs. However, I would not rule out economic research topics with interdisciplinary links to sociology, psychology or politics. Most text of this article is written in Swedish – but foreign readers will be provided with headlines in English above the two specific tables with my own favorite candidates (at the end of this paper).

Den 13 oktober är det åter dags att utse årets nobelpristagare i ekonomi – eller rättare sagt vinnaren av Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne. I år är det 40 år sedan ekonomipriset i ekonomi skapades med anledning av Riksbankens 300-åriga jubileum (och första prisutdelningen år 1969). Det finns fortfarande många forskare som förtjänar få ”the prize in Economic Sciences in Memory of Alfred Nobel”.

En aktuell lista på nobelpriskandidater omfattar kanske omkring 200-300 namn. Jag nöjer mig här med cirka 40 starka kandidater – och kan givetvis missa årets namn. I fjol överraskades jag av resultatet. Inte så mycket för att jag missade att sätta Hurwicz, Maskin och Myerson på den något bredare listan – utan snarare p g a det faktum att en rätt liknande forskningsinriktning tilldelades nobelpriset bara två år tidigare (vilket givetvis påverkade min egen selektion). För övrigt: Något år senare visar det sig att en hel del av forskningen kring fjolårets prisbelönade ”mechanism design” mycket väl också kan tillämpas i samband med den rådande globala finansmarknadskrisen. Överhuvudtaget hade den akademiska forskningen kunnat erbjuda värdefulla slutsatser om de senaste årens finansmarknadsrisker till mer kunskapshungriga bankchefer.

2006 landade jag dock rätt, när jag placerade Edmund Phelps bland de främsta kandidaterna. 2005 däremot var jag något tveksam till att spelteorin skulle belönas, även om det i alla fall fanns Thomas Schelling på den utvidgade listan. 2004 gissade jag också rätt med Edward Prescott men trodde ej på statistikerna Engle/Granger året dessförinnan (endast tre år efter Heckman/Mc Fadden). Åren 2002 och 2001 hamnade jag också delvis rätt med psykologen Daniel Kahneman och George Akerlof.

Faktum är att hittillsvarande 61 nobelpristagare haft en genomsnittsålder på nära 70 år och att endast ett fåtal ekonomer varit under 60 år vid utnämningen (exempelvis Samuelson, Heckman, Lucas, Merton och förra året Maskin och Myerson). En del nobelpristagare fick till och med vänta till cirka 80 års ålder och längre, innan de fick den ekonomiska vetenskapens högsta utmärkelse (Coase, Ohlin, Schelling och 2007 den i juni i år bortgångne Leonid Hurwicz med så mycket som 90 år). Historiens hittills yngste nobelpristagare hittills blev Robert Merton, som vid nobelpristilldelningen 1997 inte hunnit bli mer än 53 år.

Intressanta forskningsområden med praktiska tillämpningsmöjligheter avser bland annat incitamentsteori, kontraktsteori, auktionsmodeller, ”theory of firms”, juridikens effekter på ekonomin, hälso­ekonomi, modern tillväxtteori, regionalekonomisk forskning, arbetsmarknad, internationell handel med hänsyn till globaliseringens nya regler – finansiell ekonomi givetvis icke att förglömma.

För egen del är jag en stor anhängare av interdisciplinär ekonomisk forskning, vilken kan omfatta bland annat politik, sociologi, psykologi, juridik och miljö. ”Behavioral economics” med sina psykologiska inslag kan framöver åter komma att belönas. Kanske behövs dock fler vetenskapliga genombrott inom detta område. Ekonomi och sociologi / politik passar bra ihop i många sammanhang – med många viktiga praktiska tillämpningsområden. Den renodlade ekonomiska miljöforskningen avancerar men torde ännu icke vara mogen för ett nobelpris. Det kommer också framöver att finnas nobelpristagare med rent teoretisk inriktning såsom dynamisk modellforskning, nya jämviktsmodeller, nya statistiska metodförbättringar / upptäckter m m.

”Normalt” går nobelpriset i ekonomi till USA, speciellt på senare år. Hittills har mer än två tredjedelar av nobelpristagarna i ekonomi forskat på andra sidan Atlanten. Sedan 1990-talet har endast tre nobelpristagare i ekonomi varit verksamma vid europeiska universitet; totalt är det cirka ett dussintal européer utav sammantaget 61 nobelpristagare. Ingen forskare med verksamhet i Asien (exklusive Israel), Afrika och Latinamerika har hittills lyckats få ekonomins ”OS-guld”. Men kandidater av indiskt ursprung finns även i årets lista. Japan tas sällan upp i kandidatdiskussionen – trots att japanska ekonomer försett världen med en hel del viktiga ekonomiska forskningsresultat (M. Aoki, H. Uzawa, K. Hamada, K. Matsuyama, H.Tsurumi). (Nästan) hela Latinamerika hoppas fortfarande på Hernando de Soto (fattigdom, äganderätt). Han anses dock ofta att vara för långt borta från nobelpristagarnas vanliga teori- och modellvärld.

Tre amerikanska universitet (Chicago, Harvard och Berkeley) uppnår cirka en tredjedel av hittillsvarande nobelpristagare (det vill säga sedan första utdelningsåret 1969). Även Princeton och Stanford står för åtskilliga nobelpristagare.

Denna konstellation är säkerligen till stor del ett resultat av den stora anhopningen av elitforskare på andra sidan Atlanten. Även flertalet av Sveriges internationellt mest kända aktiva nationalekonomer – t.ex Assar Lindbeck, Torsten Persson, Lars Svensson, Jörgen Weibull och Per Krusell – har influerats av den amerikanska forskningsmiljön.

Vi vill också hänvisa till två ytterst underrepresenterade inslag i nobelprissammanhang. Kvinnliga ekonomer har hittills över­huvudtaget inte funnits bland pristagarna. Det har delvis sin logiska förklaring, eftersom andelen kvinnliga ekonomer på toppnivå alltjämt är alldeles för begränsad. Men det finns dess bättre allt fler yngre kvinnliga forskare med goda framtidsutsikter. På kort sikt skönjes emellertid inte många kvinnliga nobelpriskandidater. Internationellt uppskattade kvinn­liga forskare är exempelvis Elinor Ostrom (mestadels som statsvetare), Anne Krueger, Christina Romer, Susan Athey,  Ester Duflo, Janice Eberly, Janet Currie, Catherine Kling och Monika Schnitzer. Det saknas dock tyvärr i stort sett kvinnor med banbrytande resultat på den mer teoretiska ekonomifronten som åstadkommits för två till tre årtionden sedan. Något som på sikt dess bättre kommer att förändras. Susan Athey (Harvard) till exempel verkar bli en stor stjärna. Antalet yngre stora kvinnliga ekonomtalanger växer ständigt. I motsats till naturvetenskapliga forskningsresultat behöver ekonomiska forskningsrön med nobelpriskvalitet en minst 20-årig ”utvärderingsperiod”.

Vidare bör inte bortses ifrån att ekonomer med forskning i Europa hamnat rejält på efterkälken i nobelprissammanhang. Fransmannen Jean Tirole till exempel borde dock redan idag vara en mycket het nobelpriskandidat – trots hans relativt unga ålder – och hans mer seniora landsman Edmond Malinvaud torde ha varit det i flera årtionden. Richard Blundell, Martin Hellwig, Peter Nijkamp, Christopher Pissarides, Torsten Persson, Guido Tabellini och Alberto Alesina samt Olivier Blanchard är andra välkända europeiska namn med (viss) verksamhet på denna sida Atlanten.

Sammanfattningsvis: Mycket talar för att en banbrytande forskningsinsats för cirka två à tre årtionden sedan kommer att prisbelönas även denna gång. Nobel­priskommittén vill uppenbarligen undvika belöning av relativt unga forskningsresultat, hur intressanta de än må vara. Man vill inte någon gång i framtiden tvingas erkänna att idag trovärdiga resultat inte håller i det långa loppet. Relativt ung – men framgångsrik – forskning har således små chanser att ta sig fram redan nu; i detta sammanhang kan nämnas exempelvis Ross Levines finansiellt orienterade tillväxtforskning och David Cutlers, Jonathan Grubers samt Kevin Murphys insatser inom ”health economics” (utan att glömma Angus Deaton i det hälsoekonomiska sammanhanget). Även Daron Acemoglus utvecklings- och tillväxtforskning och Alan Kruegers arbetsmarknadsstudier är redan av världsklass – men av ”för ungt” datum. ”Behavioral finance/economics”-forskarna  Robert Shiller, Richard Thaler, Douglas Bernheim och även Bruno Frey befinner sig nog i gränslandet till relevant ”tidsmässig verifikation” (även relaterat till den tidigare pristagaren Kahnemans forskning). Uppenbart är också att matematiseringen av den ekonomiska forskningen medfört en från nobelpriskommitténs sida allt starkare fokusering på kvantitativa metoder jämfört med de mer allmänna beskrivningarna av viktiga forskningsrön.

Om några dagar får vi veta, vilken/vilka pristagare nobelpriskommittén med sin ordförande professor Bertil Holmlund (Uppsala) har utsett.

Är det i år dags att utse en pristagare med hemvist inom makroekonomin efter fjolårets mikroekonomiska ”seger”, kanske inom områdena internationell handel, modern tillväxt­teori eller konjunktur? Cirka en tredjedel av alla hittillsvarande nobelpriser har gått till makroekonomin, med en större anhopning under 1970- och 1980-talen.

Miljöekonomins makroekonomiska aspekter är kanske på väg att få relevans även i nobelprissammanhang – men i så fall tills vidare mer indirekt (t.ex genom P.S. Dasgupta, William Nordhaus). Den allt viktigare hälsoekonomin (”health economics”) har troligen också fortfarande en ganska påtaglig utvecklingsbana framför sig precis som modern informationsekonomi (”information economics”) – trots en kapacitet som Berkeley’s Hal Varian - och forskningen kring globala finansmarknader likaså, åtminstone om man följer priskommitténs traditionella mönster.

Avseende den alltmer inflytelserika mikroekonomin förefaller kontrakts- och auktionsteorin bli alltmer intressanta inslag liksom nya ekonometriska metoder (även på makrosidan). Inom ekonometri/statistik finns det många speciella insatser (S. Johansen, L. Hansen, P. Phillips), vilka jag emellertid inte vill fördjupa mig i. Det vore definitivt ingen större överraskning om årets nobelpris återigen gick till en mikroekonom, kanske med inriktningen ”theory of firms”.

Kanske är det dags att ånyo ge forskningsområdet ”finance” tilldelning av nobelpriset, vilket dock inte kan betecknas som en av nobelpriskommittén försummad forskningsgren. Den senaste prisutdelningen till en ”finance”-forskare ligger emellertid 11 år tillbaka i tiden. Det bör i detta sammanhang tilläggas att den rådande globala finanskrisen knappast kan skyllas på bristande forskning inom ”finance” och finansmarknader (se många intressanta arbeten av exempelvis Kindleberger, Eichengreen, Bordo, D.Diamond, Allen och även Bernanke själv). Finanskrisen bör därför ingalunda innebära något hinder för ett ge nobelpriset till en ekonom med ”finance” eller ”financial markets” som specialitet.

Interdisciplinär forskning – det vill säga kombinationen av ekonomi med bl a politik, sociologi och psykologi – har också fått en hel del uppmärksamhet under årens lopp och tilldelats omkring en femtedel av nobelpriserna så här långt. Det kan så småningom också vara dags för den intressanta delgrenen ”law and economics”.

Ibland ges också nobelpriset för ett utomordentligt livsverk (”life-time contribution to research“, såsom till Maurice Allais 1988). Vid en sådan prioritering skulle Martin Feldstein (Harvard) framstå som en av de främsta kandidaterna.

My own – subjective – list of about 20 top candidates:

Min egen lista på cirka 20 toppkandidater, vilken per definition utgör en subjektiv värdering av prestation, aktualitet och personligen favoriserat forskningsområde, toppas i år – sorterad efter område utan speciell rangordning – av

• Macroeconomics – makroekonomi (allmänt, modeller och dylikt): Robert Barro (Harvard), Paul Romer (Stanford), Christopher Sims (Princeton), Thomas Sargent (New York University)
• International trade – internationell handel: Jagdish Baghwati (Columbia), Gene Grossman (Princeton) och Elhanan Helpman (Harvard), Paul Krugman, Avinash Dixit (båda Princeton)
• Microeconomics -   mikroekonomi (kontrakts- och auktionsteori, ”theory of firms”, institutionellekonomi): Jean Tirole (Toulouse), Paul Milgrom (Stanford), David Kreps (Stanford), Oliver Williamson (Berkeley), Oliver Hart (Harvard), Bengt Holmstrom (MIT), Michael Jensen (Harvard, även ”finance”)
• Finance: Stephen Ross (MIT) och Richard Roll (UCLA); Eugene Fama (Chicago) och Kenneth French (Dartmouth)
• Interdisciplinary research: ekonomi / sociologi: Steve Granovetter (Stanford);
  ekonomi / politik: Elinor Ostrom (Indiana)

Självklart kan även ett annat namn från nedanstående – något större – lista bli vinnare av årets nobelpris i ekonomi; plus kanske ytterligare 150-250 personer som inte finns på vår kandidatlista. Nobelpriset i ekonomi har med andra ord fortfarande många namn och forskningsområden att belöna.

Några äldre ekonomer är fortfarande teoretiskt tänkbara nobelpristagare trots gradvis minskad sannolikhet – med kanske William Baumol, János Kornai, Edmond Malinvaud, Nathan Rosenberg, Martin Shubik och Gordon Tullock i spetsen. Även konsumtionsteoretikern James Duesenberry har nog hoppats på nobelpriset sedan 1969.

Av totalt 200-300 tänkbara nobelpriskandidater försöker vi i denna analys varje år ta fram 35-40 speciellt starka namn (se tabellen nedan). Endast fyra av dessa kandidater är verksamma utanför USA (det vill säga i Europa). Rent matematiskt är sannolikheten att vi hamnar rätt med årets ”namnprognos” kring 15-20 %. Egna analyser har visat att inte ens antalet artiklar i de främsta ekonomiska tidskrifterna behöver ge rätt fingervisning. Dels ligger en del tidigare nobelpristagare ganska långt nere på den typen av rankning. Dels finns det väldigt många statistiker / ekonometriker bland de främst placerade, eftersom deras pionjärinsatser ofta styr modellval och dylikt i många vetenskapliga artiklar. Denna inriktning halkar dock inte efter i ett 10-års prisutdelningsperspektiv.

Som “new names on the list” (nya namn) på denna ganska begränsade lista finns i år (i alfabetisk ordning):

Mortensen, Dale  (Northwestern; arbetsmarknad, ”search theory)

Demsatz, Harold (UCLA; theory of firm, law and economics)

Luce, Duncan  (UC Irvine; matematisk psykologi)

White, Harrison (Columbia; sociala nätverk, matematiserad sociologi)

My own “top 40″-list for 2008:

*Kandidater som kanske f n förtjänar speciell uppmärksamhet. Kursivt skrivna namn är nya på listan.