Årets Nobelpriskandidater – vem vinner ekonomipriset 2009? – Who wins the Nobel Prize in Economics in 2009?

Summary

It is, as usual, hard to predict the next winner of the Nobel Prize in economics. The method should be to identify certain research areas that are – or should be – on the “waiting list” and then to find some outstanding pioneers in these fields. The guess has to be done in this order. Areas that could be particularly interesting this year are modern growth theory, theory of firms, theory of incentives, labor market and finance – and as always – certain important macro- and microeconomic methodological breakthroughs. However, I would not rule out economic research topics with interdisciplinary links to sociology, psychology or politics. Most text of this article is written in Swedish – but foreign readers will be provided with headlines in English above the two specific tables with my own favorite candidates (at the end of this paper). Most candidates come again from the U.S. If the award goes to Europe, the French economist Jean Tirole (Toulouse) should be the most probable candidate. And I continue to plead for Assar Lindbeck as a very good candidate.

Den 12 oktober är det åter dags att utse årets Nobelpristagare i ekonomi – eller rättare sagt vinnaren av Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne. I år är det 41 år sedan ekonomipriset i ekonomi skapades med anledning av Riksbankens 300-åriga jubileum (första prisutdelningen år 1969). Det finns fortfarande många forskningsområden/forskare som förtjänar få ”the Prize in Economic Sciences in Memory of Alfred Nobel”.

En aktuell lista på Nobelpriskandidater omfattar kanske omkring 200-300 namn. Jag nöjer mig här med cirka 40 starka kandidater – och kan givetvis missa årets namn. I fjol blev hela ”gissningsomgången” rätt: området ”internationell handel”, namnet Paul Krugman och hans placering på min ”snäva” favoritlista. 2007 överraskades jag dock av resultatet. Inte så mycket för att jag missade att sätta Hurwicz, Maskin och Myerson på den något bredare listan – utan snarare p g a det faktum att en rätt liknande forskningsinriktning tilldelades Nobelpriset bara två år tidigare (vilket givetvis påverkade min egen selektion).

2006 gick det emellertid bättre, när jag placerade Edmund Phelps bland de främsta kandidaterna. 2005 däremot var jag något tveksam till att spelteorin skulle belönas, även om det i alla fall fanns Thomas Schelling på min utvidgade lista. 2004 gissade jag också rätt med Edward Prescott – men trodde ej på statistikerna Engle/Granger året innan (endast tre år efter statistikerna Heckman/Mc Fadden). Åren 2002 och 2001 hamnade jag också delvis rätt med psykologen Daniel Kahneman och George Akerlof.

Faktum är att hittillsvarande 62 Nobelpristagare haft en genomsnittsålder på nära 70 år och att endast ett fåtal ekonomer varit under 60 år vid utnämningen (exempelvis Samuelson, Heckman, Lucas, Merton, Maskin, Myerson och förra året Krugman). En del Nobelpristagare fick till och med vänta till cirka 80 års ålder och längre, innan de fick den ekonomiska vetenskapens högsta utmärkelse (Coase, Ohlin, Schelling och 2007 den i juni i fjol bortgångne Leonid Hurwicz med så mycket som 90 år). Historiens hittills yngste Nobelpristagare hittills blev Robert Merton, som vid Nobelpristilldelningen 1997 inte hunnit bli mer än 53 år.

Intressanta forskningsområden med praktiska tillämpningsmöjligheter avser bland annat incitamentsteori, kontraktsteori, auktionsmodeller, ”theory of firms”, juridikens effekter på ekonomin, hälsoekonomi, modern tillväxtteori, arbetsmarknad, finansiell ekonomi – fjolårets vinnarområde ”internationell handel” med hänsyn till globaliseringens nya (finansiella) spelregler givetvis icke att förglömma.

Inom makroekonomin torde den moderna tillväxtteorin, arbetsmarknaden och vissa konjunkturella appliceringsmodeller räknas till de mest relevanta forskningsområdena för innevarande års utnämningsprocess.

För egen del är ser jag en rad mikroekonomiska forskningsgrenar som borde ligga speciellt bra till i år, till exempel ”theory of firms” inklusive ”theory of incentives”, ”auction theory” och vissa institutionsekonomiska inslag (”law and economics”). Jag är också en anhängare av interdisciplinär ekonomisk forskning, vilken kan omfatta bland annat politik, sociologi, psykologi, juridik (”law and economics”) och miljö. ”Behavioral economics” med sina psykologiska inslag kan framöver åter komma att belönas. Kanske behövs dock fler vetenskapliga genombrott inom detta område. Ekonomi och sociologi/politik passar bra ihop i många sammanhang – med många viktiga praktiska tillämpningsområden såsom kontaktbildande och entreprenörskap. Många mikroekonomiska/institutionella forskningsresultat har också bäring i den otillräckligt uppmärksammade u-land/”emerging market”-forskningen. Den renodlade ekonomiska miljöforskningen avancerar – men torde ännu icke vara mogen för ett Nobelpris. Vissa vägledande teoretiska arbeten med koppling till miljöekonomi har dock redan gjorts, till exempel av Romer och Tirole (vilket förr eller senare ytterligare kommer att förstärka deras kort). Det kommer också framöver att finnas Nobelpristagare med rent teoretisk inriktning såsom dynamisk modellforskning, nya jämviktsmodeller, nya statistiska/ekonometriska metodförbättringar/upptäckter m m.

”Normalt” går Nobelpriset i ekonomi till USA, speciellt på senare år. Hittills har mer än två tredjedelar av Nobelpristagarna i ekonomi forskat på andra sidan Atlanten. Sedan 1990-talet har endast tre Nobelpristagare i ekonomi varit verksamma vid europeiska universitet; totalt är det cirka ett dussintal européer utav sammantaget 62 Nobelpristagare. Ingen forskare med verksamhet i Asien (exklusive Israel), Afrika och Latinamerika har hittills lyckats få ekonomins ”OS-guld”. Men kandidater av indiskt ursprung finns även i årets lista. Japan tas sällan upp i kandidatdiskussionen – trots att japanska ekonomer försett världen med en hel del viktiga ekonomiska forskningsresultat (M. Aoki, H. Uzawa, K. Hamada, K. Matsuyama, H.Tsurumi). (Nästan) hela Latinamerika hoppas fortfarande på Hernando de Soto (fattigdom, äganderätt). Han anses dock ofta att vara för långt borta från Nobelpristagarnas vanliga teori- och modellvärld.

Tre amerikanska universitet (Chicago, Harvard och Berkeley) uppnår cirka en tredjedel av hittillsvarande Nobelpristagare (det vill säga sedan första prisutdelningsåret 1969). Även Princeton och Stanford står för åtskilliga Nobelpristagare.

Denna konstellation är säkerligen till stor del ett resultat av den stora anhopningen av elitforskare på andra sidan Atlanten. Även flertalet av Sveriges internationellt mest kända aktiva nationalekonomer – exempelvis Assar Lindbeck, Torsten Persson, Lars Svensson, Jörgen Weibull och Per Krusell – har influerats av den amerikanska forskningsmiljön. Det ibland nämnda argumentet att Assar Lindbeck inte skulle passa som Nobelpristagare p g a hans affinitet till Nobelprissfären håller jag helt enkelt för felaktigt. Lindbecks forskning – särskilt tillsammans med Dennis Snower – har varit banbrytande. Just under den pågående globala krisen ser man åter det stora problemet med de av Lindbeck/ Snower undersökta ”insider”- och ”outsider”-konstellationerna på arbetsmarknaden.

Det bör också hänvisas till två ytterst underrepresenterade inslag i Nobelprissammanhang. Kvinnliga ekonomer har hittills överhuvudtaget inte funnits bland pristagarna. Det har delvis sin logiska förklaring, eftersom andelen kvinnliga ekonomer på toppnivå alltjämt är alldeles för begränsad. Men det finns dess bättre allt fler yngre kvinnliga forskare med goda framtidsutsikter. På kort sikt skönjes emellertid inte många kvinnliga nobelpriskandidater. Internationellt uppskattade kvinnliga forskare är exempelvis Elinor Ostrom (mestadels som statsvetare), Anne Krueger, nuvarande presidentrådgivaren Christina Romer, Susan Athey, Carmen Reinhart, Ester Duflo, Janice Eberly, Janet Currie, Catherine Kling och Monika Schnitzer. Det saknas dock tyvärr i stort sett kvinnor med banbrytande resultat på den mer teoretiska ekonomifronten som åstadkommits för två till tre årtionden sedan. Något som på sikt dess bättre kommer att förändras. Susan Athey (Harvard) till exempel verkar kunna bli en stor stjärna. Antalet yngre stora kvinnliga ekonomtalanger växer ständigt. I motsats till naturvetenskapliga forskningsresultat behöver ekonomiska forskningsrön med Nobelpriskvalitet en minst 20-årig ”utvärderingsperiod”.

Vidare bör inte bortses ifrån att ekonomer med forskning i Europa hamnat rejält på efterkälken i Nobelprissammanhang. Fransmannen Jean Tirole till exempel borde dock redan idag vara en mycket het Nobelpriskandidat – trots hans relativt unga ålder – och hans mer seniora landsman Edmond Malinvaud borde ha varit det i flera årtionden. Richard Blundell, Martin Hellwig, Peter Nijkamp, Christopher Pissarides, Guido Tabellini och Alberto Alesina samt nuvarande IMF-chefekonomen Olivier Blanchard är andra välkända europeiska namn med (viss) verksamhet på denna sida Atlanten.

Skulle livslång framgångsrik forskning belönas – vilket inte hänt på senare tid – torde nog Martin Feldstein ligga speciellt bra till.

Sammanfattningsvis: Mycket talar för att en banbrytande forskningsinsats för cirka två à tre årtionden sedan kommer att prisbelönas även denna gång. Nobelpriskommittén vill uppenbarligen undvika belöning av relativt unga forskningsresultat, hur intressanta de än må vara. Man vill inte någon gång i framtiden tvingas erkänna att idag trovärdiga resultat inte håller i det långa loppet. Relativt ung – men framgångsrik – forskning har således små chanser att ta sig fram redan nu; i detta sammanhang kan nämnas exempelvis Ross Levines finansiellt orienterade tillväxtforskning och David Cutlers, Jonathan Grubers samt Kevin Murphys insatser inom ”health economics” (utan att glömma Angus Deaton i det hälsoekonomiska sammanhanget). Även Daron Acemoglus utvecklings- och tillväxtforskning och Alan Kruegers arbetsmarknadsstudier är redan av världsklass – men av ”för ungt” datum. ”Behavioral finance/economics”-forskarna Robert Shiller, Richard Thaler, Douglas Bernheim och även Bruno Frey och Ariel Rubinstein befinner sig nog i gränslandet till relevant ”tidsmässig verifikation” (även relaterat till den tidigare pristagaren Kahnemans forskning). Uppenbart är också att matematiseringen av den ekonomiska forskningen medfört en från Nobelpriskommitténs sida allt starkare fokusering på kvantitativa metoder jämfört med de mer allmänna, kvalitativa beskrivningarna av viktiga forskningsrön.

Om några dagar får vi veta, vilken/vilka pristagare nobelpriskommittén med sin ordförande professor Bertil Holmlund (Uppsala) har utsett.

Blir det denna gång en pristagare med hemvist inom mikroekonomin efter fjolårets makroekonomiska ”seger”? Cirka en tredjedel av alla hittillsvarande Nobelpriser har gått till makroekonomin, med en mer påtaglig anhopning under 1970- och 1980-talen.

Miljöekonomins makroekonomiska aspekter är kanske på väg att få relevans även i Nobelprissammanhang – men i så fall tills vidare mer indirekt, även om William Nordhaus (Yale) och Theodore Groves (UCSD) inte behöver vara helt chanslösa. Den allt viktigare hälsoekonomin (”health economics”) har troligen också fortfarande en ganska påtaglig utvecklingsbana framför sig precis som modern informationsekonomi (”information economics”) – trots en kapacitet som Berkeley’s Hal Varian – och den alltjämt eftersläpande forskningen kring globala finansmarknader likaså, åtminstone om man följer priskommitténs traditionella mönster.

Avseende den alltmer inflytelserika mikroekonomin förefaller områdena företagsorganisation (inklusive incitament) och kontrakt samt auktioner bli alltmer intressanta inslag liksom nya ekonometriska metoder (även på makrosidan). Det vore definitivt ingen större överraskning om årets Nobelpris återigen gick till en mikroekonom, kanske med inriktningen ”theory of firms”.

Kanske är det dags att ånyo ge forskningsområdet ”finance” tilldelning av Nobelpriset, vilket dock inte kan betecknas som en av Nobelpriskommittén försummad forskningsgren. Den senaste prisutdelningen till en ”finance”-forskare ligger emellertid 12 år tillbaka i tiden. Det bör i detta sammanhang tilläggas att den rådande globala finanskrisen knappast kan skyllas på bristande forskning inom ”finance” och generell finansmarknad (se många intressanta arbeten av exempelvis Kindleberger, Eichengreen, Bordo, D.Diamond, Allen, Tirole och även Bernanke själv). Detta kan sägas trots att ekonometriska modeller hittills inte lyckats fånga in multiplikatoreffekter på den globala finansmarknaden. Finanskrisen bör således ingalunda innebära något hinder för ett ge Nobelpriset till en ekonom med ”finance” eller ”financial markets” som specialitet.

Interdisciplinär forskning – det vill säga kombinationen av ekonomi med bl a politik, sociologi och psykologi – har också fått en hel del uppmärksamhet under årens lopp och tilldelats omkring en femtedel av Nobelpriserna så här långt. Det kan så småningom också vara dags för den intressanta delgrenen ”law and economics”.

Ekonometri inte att förglömma. Här finns många viktiga, ännu obelönade insatser insatser (L.P. Hansen, J. Hausman, S. Johansen, P. Phillips, T. Sargent), vilka jag emellertid inte vill fördjupa mig i. Den USA-födde Chicago-ekonometrikern Lars Peter Hansen står kanske längst fram i den väntande kön av statistiker/ekonometriker.

My own – subjective – list of about 20 top candidates:

Min egen lista på cirka 20 toppkandidater, vilken per definition utgör en subjektiv värdering av prestation, aktualitet och personligen favoriserat forskningsområde, toppas i år – sorterad efter område utan speciell rangordning – av:

• Macroeconomics – makroekonomi (allmänt, modeller och dylikt): Robert Barro (Harvard), Paul Romer (Stanford), Kenneth Rogoff (Harvard), Christopher Sims (Princeton), Thomas Sargent (New York University)
• Microeconomics - mikroekonomi (kontrakts- och auktionsteori, ”theory of firms”, ”theory of incentives, institutionell ekonomi): Jean Tirole (Toulouse), Bengt Holmström (MIT), Peter Diamond (MIT), Avinash Dixit (Princeton), Paul Milgrom (Stanford), David Kreps (Stanford), Oliver Williamson (Berkeley), Oliver Hart (Harvard), Michael Jensen (Harvard, även ”finance”)
• Finance:
  Stephen Ross (MIT) och Richard Roll (UCLA);
  Eugene Fama (Chicago) och Kenneth French (Dartmouth)
• Interdisciplinary research:ekonomi / sociologi:
  Steve Granovetter (Stanford);ekonomi / politik: Elinor Ostrom (Indiana)
  Ekonomi/psykologi: Robert Shiller (Yale)

Som synes, har jag denna gång en längre lista på mikro- än på makroekonomer. Självklart kan även ett annat namn från nedanstående – något större – lista bli vinnare av årets Nobelpris i ekonomi; plus kanske ytterligare 150-250 personer som inte finns på vår kandidatlista. Nobelpriset i ekonomi har med andra ord fortfarande många namn och forskningsområden att belöna.

Några äldre ekonomer är fortfarande teoretiskt tänkbara Nobelpristagare trots gradvis minskad sannolikhet – med kanske William Baumol, János Kornai, Edmond Malinvaud, Nathan Rosenberg, Martin Shubik och Gordon Tullock i spetsen. Även konsumtionsteoretikern James Duesenberry har nog hoppats på nobelpriset sedan 1969.

Sammanfattningsvis: Av totalt 200-300 tänkbara Nobelpriskandidater försöker vi i denna analys varje år ta fram 35-40 speciellt starka namn (se tabellen på nästa sida). Endast ett fåtal av dessa kandidater är huvudsakligen verksamma utanför USA (det vill säga i Europa). Rent matematiskt är sannolikheten att vi hamnar rätt med årets ”namnprognos” kring 15-20 %. Egna analyser har visat att inte ens antalet artiklar i de främsta ekonomiska tidskrifterna behöver ge rätt fingervisning. Dels ligger en del tidigare Nobelpristagare ganska långt nere på den typen av rankning. Dels finns det väldigt många statistiker/ekonometriker bland de främst placerade artikelskribenterna, eftersom deras pionjärinsatser ofta styr modellval och dylikt i många vetenskapliga, mer banbrytande artiklar/papers. Denna forskningsinriktning halkar dock inte efter i ett 10-års prisutdelningsperspektiv.

Som nya namn på denna ganska begränsade lista finns det i år fyra professorer:

Christopher Pissaridis (LSE)

William Nordhaus (för andra gången, Yale)

Ariel Rubinstein (New York University)

Robert Shiller (Yale)

My own ”top 40”-list for 2009 :

*Kandidater som kanske denna gång förtjänar speciell uppmärksamhet. Kursivt skrivna namn är nya på listan.