October 2006
M	T	W	T	F	S	S
		Nov »
	1
2	3	4	5	6	7	8
9	10	11	12	13	14	15
16	17	18	19	20	21	22
23	24	25	26	27	28	29
30	31

Därför är flickor bättre än pojkar i skolan

25 October 08:56, 2006 av Tomas Kroksmark

Nu börjar det nyliberala utbildningsdepartementet att röra på sig. Statsråden Björklund föreslår att flick- och pojkskolor ska bli möjliga igen. Orsaken är att det i flera rapporter från Skolverket meddelats att flickor sedan en tid presterar bättre än pojkar i skolan, egentligen i hela utbildningssystemet. Denna iakttagelse gör också lärare, den går att konstatera i kommunernas redovisning av betygsfördelningen, den är tydlig vid de gymnasieskolor som det är svårast att komma in på; där är flickorna i majoritet. Det tycks som om detta är ett 2000-talsfenomen – under hela 1900-talet var situationen den omvända. Frågan som ställs men som hittills saknar övertygande svar är om vilka orsakerna till denna förändring kan vara.

Skolverket har fått frågan men har inget svar alls. Det är anmärkningsvärt av flera olika skäl där man till exempel hänvisar till att det i deras uppdrag ligger att inte tala med Myndigheten för skolutveckling. Om det är ett rimligt sätt att hårdra uppdraget vet inte jag men det betyder under alla omständigheter att kommunernas krävande kvalitetsrapporteringar inte har någon nämnvärd betydelse för skolans utveckling i vårt land. Det bör uppfattas som ett enormt resursslöseri. Inte heller har de feministiskt tolkande pedagogerna, som under lång tid med kraft hävdat att pojkars dominans i skolan varit på flickors bekostnad, lanserat någon tänkbar förklaring. Analyser med grund i genuspedagogik är värdefulla också nu, då läget är det omvända. Tystnaden är emellertid talande.

Det saknas dock inte förslag på förklaringar till flickors nya positiva framfart i skolan och i utbildningssystemet för övrigt. En vanlig sådan är att lärarkåren är dominerad av kvinnor. Det är visserligen en korrekt iakttagelse men någon dramatisk förändring på den punkten har inte inträffat under den senare hälften av 1900-talet. Det är alltså en faktor som inte ensam i vart fall kan klarlägga förändringen. Ett annat förslag till motivering ligger i antagandet om de medfödda skillnader som föreligger mellan flickor och pojkar, som bland annat innebär att flickor mognar tidigare än pojkar. Konsekvensen blir att de tidigare klarar att hantera abstrakt kunskap än vad pojkar gör. Det försprånget tar pojkarna aldrig in. Att den här skillnaden finns kan nog de flesta se men att det skulle vara ett exklusivt 2000-talsfenomen går inte enkelt att belägga. Ytterligare en förklaring är att skolan i sin feminisering (som ideologi) missgynnar typiskt manliga kvaliteter som tävlingsmentalitet, tydligt ledarskap och hårdare tag utgör en infallsvinkel som inte går att avfärda som nonsens. En mera konspiratoriskt anlagd teori är att pojkar funnit att utbildning inte längre är en garanti för någonting i framtiden. De skulle på ett annat sätt än flickor ha genomskådat skolans misslyckande, uttryckt i termer av orättvisa bedömningssystem, där inte ens full pott i allt leder till en plats vid de mest attraktiva universitetsutbildningarna, trist miljö, otydliga krav, inskränkt och traditionell kunskapssyn som inte tar full hänsyn till det googliserade och globaliserade kunskapssamhället. De skulle dessutom ha upptäckt att höga examina inte självklart leder till entreprenöriell frihet och hög lön, utan i första hand till yrken med reglerad arbetstid och lägre lön. Tanken kittlar – men är den alls underbyggd eller realistisk?

Under några års tid har jag gjort återkommande studier kring ett antal centrala teman i vad jag vill kalla den i praktiken obligatoriska 1-19-skolan. Sammantaget har jag genomfört intervjuer med 1526 skolkompetenta personer – samtliga på ett eller annat sätt verksamma i skolans obarmhärtiga kritdammsverklighet. Frågan om flickors respektive pojkars nya situation i skolan har varit föremål för undersökning och analys vid ett par tillfällen i samband med dessa studier. Ingen tvekar i sakfrågan: flickor gör bättre resultat, de definierar in sig på ett smidigare sätt i skolans formspråk än vad pojkar gör, de verkar trivas bättre och de har större förtroende för skola och utbildning än vad pojkar har.

I studien framträder emellertid en delvis annan bild än tidigare, av hur den nya skillnaden mellan flickors och pojkars skolvardag gestaltar sig. Analysen förutsätter två tydliga grundantaganden. Det första är att pojkar och flickor ordnar och definierar skolans vardagsarbete på kvalitativt olika sätt. Det andra bygger på att skola och utbildningssystem organiseras så, att det systematiskt gynnar den ena och missgynnar den andra gruppen. Det räcker således inte med att pojkar och flickor är olika i skolan. Inte heller att skola och utbildningssystem utgår från vissa ensidigt systematiska och strukturella principer. Det krävs i det här fallet att flickors sätt att organisera skoltillvaron matchar skolans strukturella identitet på ett positivt sätt om de också ska bli bäst. Om så inte är fallet kan de inte gynnas på systematiskt vis.

Så vitt jag kunnat finna föreligger just den här typen av positiv matchning mellan flickor och skola-utbildning som en undervisningsmetodisk skillnad i klassrummet.

Startpunkten för etableringen av denna skillnad går att datera till 1995, då det sk Kompetensutvecklingsavtalet (ÖLA 2000) slöts för lärare – mellan lärarnas två största fackliga organisationer och Kommunförbundet. Parterna har där bland annat kommit överens om individuell löneutveckling för lärare och att sådan ska vara kopplad till speciella arbetssätt och arbetsformer i skolan. Dessa ska vara fria, undersökande och elevaktiva. De lärare som har katedern som främsta pedagogiska utgångspunkt och instrument ska inte räkna med löneutveckling under det att de som låter eleverna fritt söka information, organisera och förvandla den till individuell kunskap tillsammans med kamraterna i klassen, ska löneutvecklas. Beslutet är på flera sätt häpnadsväckande. Här räcker det dock att notera, att det i ett slag förändrade förutsättningarna för flickors och pojkars lärande. En friare form för lärande gynnar på ett systematiskt sätt flickor då det i den mer auktoritära 1900-talsskolan var pojkar som favoriserades. Det betyder att olika grupper av elever adapterar till skilda arbetsformer i skolan med olika resultat som följd.

Få incitament för pedagogiskt förändring har sådan kraft som de som är kopplande till den enskildes ekonomi. Så också bland lärare. De elevaktiva arbetsformerna spred sig som en präriebrand från förskola och långt upp i systemet på mycket kort tid. Det talades till och med om “den lille forskaren” redan i förskolan. Stort ansvar för lärandet exporterades från lärare till elev, den ansvarstagande och drivande enheten blev elevgruppen.

Det som kännetecknar de elevaktiva arbetssätten är att de kräver att eleven ska kunna ta och förstå en instruktion från läraren. Instruktionen ska tolkas, kritiskt prövas och omvandlas till konkret lärande. Arbetssättet förutsätter analytisk förmåga, stort individuellt ansvar och egen initiativförmåga i den lärande aktiviteten. Vidare fordras koncentration och uthållighet och en utpräglad färdighet i att arbeta i grupp. Det går alltså inte att byta tema under pågående arbete och det är nödvändigt att slutföra uppgiften oavsett om den är utmanande och stimulerande eller inte. Elevaktivitet i det här fallet tarvar därutöver utvecklad skicklighet i att förhandla, pröva och överpröva olika argument som är kunskapsutvecklande (i förhållande till kollektiva kursplanemål och de högsta betygen som sätts individuellt) och som är tydligt mål- och resultatstyrd (till den givna uppgiften). Elevaktiva arbetssätt har projekttanken som förebild, vilket betyder att eleven också måste kunna uppskatta hur mycket man kan hinna göra i förhållande till en viss tid och hur den nyvunna kunskapserfarenheten ska kunna redovisas på ett övertygande sätt. Arbetsformen är den mest krävande och abstrakta som vi känner till – den ställer stora krav på alla inblandade.

Mycket i min studie talar för att det är de här redovisade kvaliteterna som är förutsättningen för att med framgång utnyttja de elevaktiva arbetsformerna i skolan och att de passar bättre för flickor än för pojkar. Det är den främsta förklaringen till att flickor gör bättre resultat i skolan än vad pojkar gör. Det är med andra ord i allt väsentligt en pedagogisk fråga.

De slutsatser som blir tydliga talar för att flickor erövrar de lärandekvaliteter som de elevaktiva arbetssätten förutsätter på ett annat och mera framgångsrikt sätt än vad pojkar gör. Flickor är mer analyserande, teamorienterade, långsiktiga och förhandlingsbenägna då det kommer till att inta nya kunskaper och färdigheter. Till detta kan läggas att det bland flickor inte är förknippat med några problem att vara bäst i klassen. Pojkar tycks vara mer i behov av kortsiktighet, tydliga signaler och klart uttalade förväntningar. Det är inte oproblematiskt för pojkar att vara klassens ljus. Skillnaderna blir avgörande för skolprestationen, eftersom skolans arbetsformer matchar flickors sätt att organisera och identifiera sitt eget lärande. 1900-talspedagogiken passade pojkar bättre än flickor – 2000-talets pedagogiska orientering är bästa anpassad till flickors lärandekvaliteter.

Om det är så att pojkar och flickor lär på kvalitativt skilda sätt bör frågorna nu resas om hur olikheterna ska hanteras och om det är någon form för lärande som är viktigare och bättre att erövra än andra i den kunskapsintensiva tid som vi nu lever i.

Självfallet måste skolan och hela utbildningssystemet på ett konsekvent sätt utgå ifrån att det existerar individuella skillnader i vårt sätt att lära och att dessa också förekommer på gruppnivå. Då kan konsekvensen bara bli en enda: varierade former för lärande. Flickor måste få möjligheter att utvecklas i de friare pedagogiska mönster som passar dem allra bäst samtidigt ska pojkar på motsvarande sätt att erbjudas former för lärande som är bäst för dem. Det leder till ett annat pedagogiskt tänkande i skolan och till att dess pedagogiska organisation förändras.

ÖLA 2000 var möjligen naivt och pedagogiskt oreflekterat men knappast fel. Misstaget låg i antagandet att alla är lika och kan därför underordnas en och samma form för lärande. Avtalet hittade rätt eftersom kunskapsintensiva tider kräver friare och mer kreativa former för att hantera det kolossala informationsflöde som vi alla – flickor och pojkar – lever i. Alla de egenskaper som de elevaktiva arbetsformerna innehåller är nödvändiga för att kunna navigera i ett postmodernt vardagsliv såväl som i en googliserad skola och i numera mycket avancerat yrkesliv. Det som ingen tänkte på var den detaljen, att om man beslutar sig för att koppla löneutveckling till en enda form för lärande i alla skolor, gynnar det alltid en grupp på bekostnad av en annan. Avtalet har därmed bidragit till en ny typ av ojämställd skola. Det var knappast meningen. Frågan som nu kan ställas är hur den skola ska se ut som gynnar pedagogisk variation samtidigt som lärandets formspråk måste definieras som en avgörande kompetens för att utveckla kunskap. Svaret måste skrivas Pedagogisk variation, där grundantagandet istället är, att alla är olika och att lärandets former måste utgå ifrån just denna variation.

Kategori: Flickors och pojkars prestationer i skolan

18 kommentarer till “Därför är flickor bättre än pojkar i skolan”

Erika skriver:
27 October, 2006 kl. 14:00
Hej där!

Om din drapa inte varit så lång hade jag läst den på studs. Nu kom jag ungefär en tredjedel ner i texten. Jätteintressant inlägg, men bara för kännedom kan jag upplysa om att din blogg-kollega Ebba von Sydow (ja visst är hon galen men ändå…) skriver inlägg på i snitt två till 10 rader.

Kanske något att tänka på, rosa är ju en fin färg och korta inlägg blir lästa av fler!
Klart slut – varulvstjut/ Erika
daniel. skriver:
27 October, 2006 kl. 15:27
Jan Björklund har sagt att det ibland KAN vara så att man KAN dela upp i lektioner i Flick- respektive Pojkgrupper. Han har även sagt till Svenska Dagbladet:
“Det handlar inte om att permanent återupprätta pojkläroverk och flickläroverk”

vilket alltså är i total motsast mot vad du börjar hela din artikel med:
“Björklund föreslår att flick- och pojkskolor ska bli möjliga igen.”

Det är också intressant att du skriver “det nyliberala utbildningsdepartementet” det första du gör, vilket givetvis är en helt subjektiv, och rent felaktig slutsats. Någon kanske har överdoserat på Ordfront här minsann?

Det finns mig veterligen inte en antydan av “nyliberalism” i Utbildningsdepartementet. Det är faktiskt inte en term man slarvigt kan slänga ut sig mot allt man anser vara “höger” eller “borgerligt”. Men om du kan hitta något stöd för att departementet styrs av en (verklig) “nyliberal” agenda – istället för en imaginär – så får du gärna skriva om det.

Nu begär jag visserligen inte att alla ska ha en enorm koll på olika ideologier, det är ju faktiskt inte professor i Statsvetenskap du är…
Lilian Sjölund skriver:
29 October, 2006 kl. 10:46
Jag har väntat med spänning på ditt första blogginlägg och det blev verkligen gediget.
Tack för att du gett dig i kast med en synnerligen aktuell och angelägen fråga!
Jag läste den till sista stavelsen till skillnad från förmodligen mer bloggvana yngre bloggdebattörer.
Jag kommer att använda din analys i mitt arbete med den kommunala kvalitetsredovisning som jag är ansvarig för.
Det är många, inte minst politiker, som vill ha svar på frågan: Varför fårflickor bättre betyg än pojkar i dagens skola.
Klas skriver:
11 December, 2006 kl. 18:15
Tack för en mycket bra artikel! Den aspekt som du lyfter fram – att skolans nya arbetssätt, nya värderingar – från en pojkpedagogik till en flickpedagogik – är en avgörande förklaring till att pojkarna klarar sig allt sämre i skolan. Skolverket tar indirekt upp samma aspekt när de påstår att pojkarna är för “grabbiga”, för manliga för att kunna klara sig i skolan. De har ju rätt, hade de varit flickor eller åtminstone mer “flickiga” så hade de klarat sig bättre. Men att på detta vis lägga all skuld på pojkarna och helt frita sig själva (skolverket) från allt ansvar är helt enkelt ohederligt. Jag tror att det inte är alltför konspiratoriskt att anta att det inte var en tillfällighet att man använde sig av interna resurser i denna rapport, en utomstående hade kanske varit lika “snäll” mot skolverket…en intern utredare vill nog inte kritisera skolverkets ledning för att ha infört ett utidningssystem som diskriminerar pojkar. Skolverket bör alltså kritiseras. Vem ska göra det? I debatten har det mer eller mindre blivit ett faktum att skillnaderna till största delen beror på pojkarnas traditionella värderingar. Professor Kroksmark, varför är du så tyst? Om inte du vågar/vill/orkar ta debatten, vem ska då göra det? Denna blogg är ju visserligen bra, men hur många läser den? Hur många läser dina vetenskapliga artiklar? Kontakta DN Debatt, de kommer att ta emot dig med öppna armar.
Tomas Kroksmark skriver:
12 December, 2006 kl. 00:05
Klas!
Det är naturligtvis så att det inte är många som läser en sådan här blogg. Texterna är dessutom för långa. Men jag tycker att det är viktigt att få säga vad jag ser i min forskning och som sällan kommer ut och om Du håller med mig är det bra. Det är emellertid lika bra om Du inte gör det eftersom vi då har något att diskutera.

DN tar bara in debattinlägg som stöder den nyliberala skolpolitiken så som den myntats i Stockholm – av fram för allt Jan Björklund. När till exempel Lärarutbildningskonventet ville bemöra ett inlägg från universitetskansler Francke förra året – som tog all ära och heder av lärarutbildningen – fick de köpa en annonsplats motsvarande en debattsida. Kostnad: omkr 150.000 kornor. Jag tycker att DN är en jättebra dagstidning men då det gäller skolpoitik är den på tok för partisk och onyanserad.

För ett pa veckor sedan hade DN återigen en frän debattaritkel om lärarutbildningen, av Francke – den här gången underteckand också av tre välmeriterade pedagogikprofessorer. Inget genmäle har hittills blivit publicerat trots att flera försökt. Det är trist för debatten och inte kan det verka utvecklande för någon om bara en röst får höras.

Debattartikeln var dessutom tragikomisk. En professor som är erkänt duktig statistiker har så svaga data att det inte går att uttala sig överhuvud taget. Ändå gör han stora poänger om hur enkla tentorna är på utbildningen – alla; överallt. En annan – om möjligt ännu mera etablerad pedagogikprofessor – kritiserar lärarutbildningen för att den har svag vetenskaplig kvalitet i uppsatserna som studenterna skriver. Oavsett hur det nu är på den punkten så har vedebörande varit rektor vid Lärarhögskolan i Stockholm under lång tid, utan att se till att den utbildningen ens har ett eget vetenskapsområde (som tillåter magister- och lic- och doktorsexamen) och som är förutsättningen för vetenskaplig kvalitet vid alla lärsoäten. Det är en sak att vara kritisk – en helt annan att vara självkritisk. Den tredje peagogikprofessorn strider för tanken att kunskap är kontextuell och att den utppstår och har sin giltighet i situationer. En intressant tanke. Förmodligen riktig. Men i studien av lärarutbildningen jämförs lärarstudenternas uppsatser med sjukskötestudenternas. Då gäller inte antagandet om de sociokulturella förutsättningarna längre.

Jag vet inte vilket spel om lärarutbildningen som alla dessa personer delatar i och inte heller kännar jag till DNs bevekelsgrunder att publicera sådan propaganda.
Klas skriver:
12 December, 2006 kl. 16:04
Hej Tomas!

Tack för ditt svar. sedan några veckor tillbaka har det pågått en debatt om pojkar och skolan på insäbdarsidan på DN. Jag och säkert fler skulle gärna se dig göra ett inlägg där. Lycka till!
Monica skriver:
10 January, 2007 kl. 17:15
Hej Tomas! Kommentar till flera av dina bloggar!
Intressant, men det är synd att det inte kommer flera intressanta kommentarer.
När jag varje morgon cyklar till jobbet funderar jag ofta på arbetet med de barn jag jobbar med.
Pojkar /förr flickor / som missgynnades i klassrummen och därmed i kunskapsinhämtandet – genusarbete med barn – vi ser problemen och borde som de intelligenta djur vi är – kunna rätta till tidigare misstag.
Rent teoretiskt är ju inget av detta oöverkomligt att lösa men vill vi samma sak???
Börjar nu inte allt att spreta, efter att de nya hövdingarna tagit över? Detta säger väl du också förresten.
Jag lyssnade på dig starx före jul – när du bla talade om vikten om att vi förskollärare “övar lite” matte, lär 10-kompisarna mm.
Ditt huvudbudskap var nog Hur barn lär – olika inlärningssätt! Mycket intressant istf de utvecklingsplaner vi tillverkar här i Jkpg – det blir lätt att vi mäter tid, NÄR barnen visar nya kunskaper o färdigheter,istf hur osv.
Men säger du ofta nåt som jag inte vet hur jag skall tolka – Kan ungen inte ditten o datten i en viss ålder /15 kanske – inför gymnasiet/ SÅ ÄR DET KÖRT!
Det händer ju så mycket mer än inhämtandet av kunskaper på livets stig – eller??
Det är självklart att vi ska underlätta för barnen – men för några år sen så hade Lärarförbundet nån slogan om att “lärare formar Sverige , bygger framtiden…
NU känner jag att nån däruppe vill forma barnen till ett samhälle som inte många vill ha!!
Till en 2/3 arbetsmarknad som i England – med undermåliga löner i serviceyrken, med många akademiker anställda som affärsbiträden osv…Dessutom kanske farsan får flytta till Tornedalen å jobba ett tag för annars så får han ingen Akassa???

Vilken väg tar då de barn som det inte är kört för resp de som det är kört för – ja det borde jag väl kunna räkna ut , men vill vi ha det konkurrenssamhället???? Jag tycker människoföraktet lyser igenom det mesta – från då de små barnen skall stressas av nationella prov i 3an och ev sorteras ut – tills du hamnar i ett bemanningsföretag om du inte lyckas komma in på “framtidsutbildningen” Sen behöver väl ungdomarna kontakt med nån sierska för att i god tid kunna läsa av den framtida arbetsmarknaden.
Jag hade tänkt göra små kommentarer till dina inlägg många gånger tidigare – idag blev det av efter att jag läste om hur många personer i Jönköpingsområdet som hade kontakt med psykvården. För 5-10 år sen kände jag flera tonåringar som mådde mycket illa, psykiskt. För nån månad sen så insåg jag att jag känner till fem ungdomar,i min egen bekantskapskrets, mellan 20 – 25 år, som är sjukskrivna för psykiska besvär. Alla dessa mådde bra under tonårstiden och var mycket duktiga i skolan!!
Men sen blev livet mycket hårdare.

Jag kräver inget svar på hur detta löses – men i vilken miljö skall skolan verka och vilka människor formar vi?
Tomas skriver:
12 January, 2007 kl. 01:27
Monika!
Tack för Ditt intressanta inlägg!

Mycket av det som Du skriver är tänkvärt. Många tecken tyder på att vi sakta men säkert går in i ett hårdare samhälle. Kraven ökar på alla – inte minst i skolan, samtidigt som många politiker driver krav på hårdare tag. Bilderna av verkligheten är verkligen olika och det är alltid så att den starkare har tolkningsmonopol. Det som är oroande är just de tendeser som Du pekar på och som kan betyda att avståndet mellan olika grupper i samhället blir allt större. Det är en farlig situation. Kanske är det så at kunskapssegregationen aldrig tidigare varit så stor som den är nu? Vågar vi fundera på vad det kan leda till? eller vad det kan bero på?

I grund och botten är det en fråga om vem eller vilka som i en nära framtid ska ha tillgång till kunskapen och kompetensen. Jag ser få andra möjligheter till inflytande än de som har med någon form av utbildning att göra, även om det inte är allt som behövs. Alla har givetvis inte samma chans men min uppfattning är att skolan måste arbeta på ett mycket djupare sätt med att möta barn som är olika, så att de åtminstone får en rimlig möjlighet att lära (Du kan läsa vidare i min artikel om IKEA-pedagogiken i nummer 3:2006 av Pedagogiska Magasinet). All erfernhet som jag har som forskare säger mig att det är lärarnas bemötande som är avgörande, om barnet ska utveckla kunskap eller inte. Bemötande är ett mångfasetterat begrepp som innebär både att man ser barnet, bekräftar det i olika sitiationer men också ett didaktiskt bemötande, som innebär att lärare måste begripa sig på de villkor under vilka barn (och vuxna) lär sig olika saker. Till dessa villkor måste läraren anpassa innehållets abstraktionsnivå. Det får alltså inte bli för svårt eler för enklet. Då fungerar ingen inlärning. Kunskapens eller lärandets abstraktionsnivå måste vara anpassad till varje barns utgångspunkter. I den målstyrda skola som vi nu har blir det därmed olika lång väg för barnet/eleven att ta gå.

Skolan måste på ett betydligt mer utvecklat sätt utgå från kvalitativa analyser av lärandet än de kvanititativa som Du berättar om.

Sedan är jag helt enig med Dig att lärande inte bara handlar om skolkunskaper – även om de är viktiga. Livet är mer komplicerat än så och om vi ser oss omkring kanske vi kan konstatera att lycka och skolframgång inte ALLTID hänger ihop, lika lite som att det är de med de högsta betygen som står på barrikaderna och driver det här samhället framåt. Det behövs något mycket mer än skolframgång för att bli en kreativ och skapande medborgare.
Niklas Eriksson skriver:
12 January, 2007 kl. 13:51
De flesta bedömare är väl överens om att skolan förändrats på det sätt som du beskriver i din text. Skolverkets nationella utvärdering lyfter ju bl a fram den utbredda användningen av elevaktiva arbetssätt. Att använda den typen av pedagogiska förändringar för att förklara könsskillnaderna i skolresultat är emellertid helt fel. Nivån på könsskillnaderna har legat på en konstant nivå under de senaste 20 åren. Att pojkarnas sämre prestationer i skolan uteslutande skulle ha didaktiska orsaker håller helt enkelt inte som förklaring. Jag efterlyser en lite mera ödmjuk hållning.
Tomas skriver:
12 January, 2007 kl. 14:11
Niklas!
När är man ödmjuk? i pedagogiska sammanhang. Vad betyder det? Finns det någon substans i ett sådant uttryck i förhållande till skolan, pedagogiken och forskningen?

All forskning – som jag känner till – visar att flickor under 1900-talet varit bättre än pojkar upp till omkring 12-års åldern. När sedan det som då hette högstadiet satte in sprang pojkarna förbi. Det har bland annat varit en stark drivkraft inom den feministiska pedagogiska forskningen – t.ex. att pojkar talar 90 % av tiden, att pojkar tar för sig också av det fysiska rummet, att skolans innehåll var mera “pojkigt”, att provkonstruktionrna var inriktade mera på tävling än på kvalitativa prestationer, som gynnar pojkar, att det var fler manliga lärare i skolår 7-9 som gav upphov till en maskulin pedagogik (värden, etik, estetik, värdering, rationalitet etc) osv, vilket sammantaget ledde till att pojkarna gynnades och därmed gjorde bättre resultat.

Någon gång under 1990-talet skedde en tydlig förändring. Inte bara i grundskolan, utan också i gymnasieskolan och inom högre utbildning. Det finns numera ingen traditionellt manlig utbildning (präst, polis, läkare, jurist) inom universitet och högskola där män är i majoritet – undantaget ingenjörsutbildningarna. Hur ska vi kunna förklara detta?

Jag har intervjuat 1526 skolkompetenta personer kring bland annat den här frågan. Slutsatsen har jag framfört ovan – det är i allt väsentligt en fråga om att flickor på gruppnivå snabbare erövrar kompetensen att arbeta elevaktivt än vad pojkarna gör och att detta ger dem ett ointagligt försprång. I mer klischéartade termer kan man hävda att den maskulina pedagogiken växlats till en mänskligare pedagogik, med helt nya och andra förutsättnigar. För den som vill göra en pedagogisk spaning i verkligheten kring detta fenomen, rekommenderas klassfesten i skolår 5 – den säger det mesta på den här punkten då det gäller elevernas möjligheter att ta till sig de mera abstrakta arbetssätten och -formerna! Där kan man enkelt identifiera de nödvändiga kriterier som krävs för att kunna arbeta elevaktivt.

Så vitt jag kan se är ÖLA 2000 en mycket viktig och underskattad faktor i den här förändrinsprocessen i skolan.

Men jag är uppriktigt nyfiken på hur Du – Niklas – resonerar och framför allt var Du hämtar Dina uppgifter ifrån. Det som “helt enkelt inte håller” hos mig, kanske Du kunde presentera en hållbar förklaring till.
Niklas Eriksson skriver:
15 January, 2007 kl. 15:32
Apropå ödmjukheten: jag menade bara att du har en något raljant ton när du skriver om beslutsfattare, departement och myndigheter. När man läser din text så får man intrycket att alla famlar i mörkret medan du plockar fram sanningen som en kanin ur hatten. Skolverket har gjort en utvärdering som visar att könsskillnaderna har legat på en konstant nivå under lång tid (20 år). Utvecklingen inom den högre utbildningen handlar snarare om att kvinnor har börjat utnyttja sitt övertag när det gäller formella meriter snarare än att skillnaderna i sig har ökat. Om orsaken till könsskillnaderna uteslutande berodde på de pedagogiska faktorer som du förfäktar så borde könsskillnaderna ha ökat kraftigt under den aktuella perioden. Det har de inte gjort. Jag säger inte att du har helt fel, men jag påstår att du inte har helt rätt. Det måste finnas andra orsaker vid sidan av den rent didaktiska förklaringsmodellen som du lanserar i din text.
Tomas Kroksmark skriver:
15 January, 2007 kl. 18:01
Niklas!
Mycket gott går att säga om Skolverket och Myndigheten för skolutveckling men deras utvärderingar ger jag inte mycket för. Jag har skrivit flera mejl till dem i pojk-/flickfrågan, men de har aldrig varit intresserade. Hellre säger de i radio och teve att de inte vet. Har Du läst de inspektioner som de gör av skolorna, då kan Du också se att det är väldigt lite som den lokala skolan får som vägledning till att komma vidare.

Det finns något som fascinerar mig mycket starkt med forskning och det är just det som Du pekar på – nämligen ibland, någon gång händer det att det går att plocka kaninen ur hatten. Man ser något som ingen annan sett tidigare. Det är kanske inte lika vanligt inom human- och/eller samhällsvetenskaperna som inom t.ex. medicin eller teknik – men det händer.

Jag vill inte hävda att min förklaring till flickornas framfart i skolan är den enda – det finns kanske fler – men den jag lanserar är så tydlig i mitt material att det är svårt att inte tro att det är avgörande.

Sedan tycker jag – om Du inte tar illa upp av denna typ av rättframhet- att det är bättre att försöka lyssna på VAD någon säger ärn HUR det sägs.
Klas skriver:
29 January, 2007 kl. 14:54
Jag har samma erfarenhet. Den enda åsikten som är tillåten idag är att pojkars relativa misslyckande i skolan beror på deras “grabbighet”. Möjligtvis kan deras bristande biologiska mognad också accepteras. Jag hade en maildiskussion med Mats Björnsson, ämnesråd på utbldningsdepartementet och ensamutredare för Myndigheten för skolutveckling – “Kön och skolframgång: tolkningar och perspektiv”. Han var benhård, det finns inga svenska eller internationella belägg att pedagogiken kan förklara ökande skillnader mellan flickor och pojkar. Detta är den enda tillåtna åsikten idag. (Vad jag vet så finns det till exempel i England en större öppenhet för att testa nya och nygamla pedagogiska metoder. En del kanske såg den TV-serie från BBC som under en termin lät ett antal elever gå i en skola med 1950-tals pedagogik, slutsatsen var tydlig, pojkarna tjänade på 50-talspedagogiken. De var mer engagerade och lärde sig betydligt mer.) Myndigheten för skolutveckling och Skolverket har bestämts sig. Inget kommer att få dem på andra tankar, det har säkert gått prestige i allt. Att bearbeta dessa myndigheter är lönsöst enligt min mening. Jag tror att det enda som återstår är att föräldrarna gör sin röst hörd, att de kräver en likställd och ej diskriminerande grundskola. En skola som accepterar mångfald.
Monica Ekström skriver:
31 January, 2007 kl. 22:55
Hej igen Tomas!
Jag funderar ibland på hur vi kan arbeta med att lära oss se “varje elevs sätt sätt att lära” i förskolan. Det omöjliga uppdraget som vi nu har, att utarbeta fungerande utvecklingsplaner för de små barnen,känns inte meningsfullt. Skolverket kvittar det lika, men i Jönköping ska vi genom föra detta.
Vad mäter vi – genom att sätta upp mål – jo tid – när ett barn visar ett visst beteende som tyder på att nån form av utveckling skett!!!
Kan du tipsa om var man som förskollärare kan finna vägar för att studera-barns olika sätt att lära???
Crisol skriver:
22 August, 2007 kl. 10:24
Embrace of the Future 2010
Link:http://www.youtube.com/watch?v=cXCE5qHPpmE

Big Hug & Goodbye!
Mats Olsson skriver:
22 October, 2008 kl. 21:39
Lite vid sidan om och helt ur tiden… Hur ser du på regeringsuppdraet till HSV att minska den sneda könsfördelningen på Lärarutbildningen samt att minska det stora antalet avhopp bland män?

Hur jobbar Jönköpinmg med frågan? Ur ett strikt likhetsfeministiskt perspektiv skulle man ju kunna se det som ett icke-problem.
Tomas Kroksmark skriver:
23 October, 2008 kl. 07:31
Jämställdhet är en fråga för mig som handlar om att båda könen ska ha möjligheten att identifiera systematisk underordning och att man i en sådan situation vill göra någonting åt saken. I lärarutbildningen är det flest kvinnor – i utbildningen mot att arbeta med de små barnen är dominansen i det närmaste total, nästa lika illa då det gäller tidigarelärarutbildningen. Något bättre blir det för lärare som utbildar sig mot att arbeta med de äldre eleverna – skolår 7-3. Av det skälet är det viktigt att fler män söker sig till lärarutbildningen och om det finns goda idéer för att jämna ut könsskillnaderna är det bra. Ytterst är det bra för barn och elever i skolan att möta både kvinnor och män.
Mats Olsson skriver:
23 October, 2008 kl. 23:23
tack för svar!

Jag tycker du gör ett snabbt hopp mellan systematisk underordning och majoritetsförhållanden – även om jag i princip kan tänka mig att sätta likhetstecken.

I min värld är lärarutbildningarna besatta av tanken på sin egen godhet och könsneutralitet. Därför är det ytterst främmande att beskriva sig själv som förövare. Då är det möjligt att förstå den totala bristen kring frågan “varför slutar männen sin lärarutbildning i förtid”.

http://lumaol.wordpress.com/2008/10/09/orsakerna-orsakerna-o-r-s-a-k-e-r-n-a/

Om bloggen

Kalender

Därför är flickor bättre än pojkar i skolan

18 kommentarer till “Därför är flickor bättre än pojkar i skolan”

Lämna en kommentar

Kategorier

Arkiv

Länkar

Meta