September 2007
M	T	W	T	F	S	S
« Jun		Jan »
	1	2
3	4	5	6	7	8	9
10	11	12	13	14	15	16
17	18	19	20	21	22	23
24	25	26	27	28	29	30

Från hårdare tag till en googliserad kunskapsskola

5 September 22:45, 2007 av Tomas Kroksmark

Det är en ynnest att få leva i ett demokratiskt land, där folkvalda politiker tar också de svåra besluten. I de länder där det inte är så, är det militärer eller religionens män som styr och ställer över allting. Det skulle också kunna finnas länder där det är experter inom olika områden som alltid har sista ordet. Något sådant land känner jag inte till. Det är nog trots allt så att det i de allra flesta fall är bättre att demokratiskt folk-valda politiker fattar korkade beslut då och då än att militärer, präster eller experter skulle toppstyra oss – allt har emellertid sitt pris.

Jan Björklund är folkvald politiker. Det är bra. Han är skolminister och har det yttersta ansvaret för svensk skola. Detta trots att han inte är någon expert på skolan – långt därifrån. Han har ungefär de kun-skaperna som andra skolpolitiker i kommunerna har. De refererar oftast till den egna skoltiden – som kan ligga 30-40 år tillbaka i tiden, eller till deras barns skola – som ligger 20-25 år tillbaka i tiden eller till barn-barnens skola. Det som står att läsa i dagstidningar är också mer trovärdigt än det som forskning visar; snabba konkreta, tydliga lösningar antas samla poäng i valmanskåren, på samma sätt som det som är svart-vitt är enklare att ta till än att försöka förstå en skolfrågas komplexitet.

Björklund tillhör den typ av skickliga politiker som har den sällsynta förmågan att få allt ljus på just de egna frågorna. På så vis gör han skolan en stor tjänst. Skolan måste ständigt diskuteras och förändras – i takt med annan samhälls-utveckling. Björklunds problem är dock bristen på djupare kunskaper om skolan i en farlig kombination med att han är snar till snabba lösningar som på kort tid kommer att förvandla skolan till något som den en gång var men som den inte alls ska vara; om vi vill vara med i en globaliserad, digitaliserad och googliserad kunskapsvärld. Problemet är att politiker tänker och handlar politiskt – inte sakligt.

Det blir tydligt när Björklund trängs av till exempel Mats Ekholms kritik av Skolverkets inspektioner av skolan. Ekholm hävdar att majoriteten av de inspekterade skolorna blir sämre efter inspektionen. Då spisas Ekholm av som en av socialdemokraternas handgångna män. Samma sorts retorik då Lärarförbun-det i en rikstäckande undersökning visar att läget i den lokala skolan inte alls uppfattas som så katastrofalt ute bland lärare och skolledare som Björklund hävdar. Då packas Lärarförbundet behändigt in bland soci-aldemokratins värsta qvislingar. Det är naturligtvis enkelt och ibland elegant att sortera in debattmotstån-dare i nesliga kategorier men det tillför aldrig diskussionen något nytt. I det följande ska jag penetrera några av Björklunds mest angelägna hjärtefrågor inom området skolan.

Björklund hävdar att det är bråkigt och oroligt bland eleverna i skolan och att lärarna mår allt sämre. Lösningen är hårdare tag, tydligare regler och betyg tidigare än nu. Jag har i en av landets mest omfattande kvalitativa studier intervjuat 1526 skolkompetenta personer (skolchefer, skolledare, lärare på alla nivåer inom 1-19-skolan, fritidspedagoger och barnskötare). I den studien visar det sig att en ytterst liten del av de intervjuade upplever skolan så som Björklund framställer den. Det finns enstaka exempel på skolor där vuxna tappat taget – det är inte alls bra. Men en genomgående tråd hos de intervjuade är, att arbetssätt och arbetsformer numera kräver större grad av ansvar och frihet, kreativitet, kritiskt förhållningssätt och en större analytisk och diskuterade förmåga än tidigare och därmed en ny sorts fakta-kunskaper. Det gör att skolan numera och i tilltagande grad liknar vuxenvärldens flexibla arbetsplatser och i allt mindre grad styrs av att en person säger hur många andra ska göra. Den reproducerande kunskapsskolan är ersatt av en producerade sådan. Den avgörande skillnaden ligger i synen på och konsekvensen av vad kunskap är, var den finns, hur den uppstår, hur den går att använda och i vems intressen den finns tillgänglig. Lärarför-bundet har i sin undersökning kommit fram till ungefär samma resultat som jag. Var har Björklund sina uppgifter ifrån? Det vill jag veta.

I en nyligen publicerad rapport från OECD hävdas det att skolorna i USA är för slappa. Liknande rapporter kom fram i samband med ungdomsoroligheterna i Frankrike för något år sedan. I England och i Tyskland ringer samma klockor. Den viktigaste frågan som måste ställs och besvaras är: varför uppfattas disciplinen i skolorna i de västerländska demokra-tierna och i den svenska skolan som sämre nu än tidigare. Om de disciplinproblem som rapporteras från flera andra länder är något annat än nya sätt att arbeta i skolan, om det verkligen är en bristande respekt för vuxna och en desillusionerad tro på utbildning – rent av på demokratins grundläggande värderingar, hur ser då den mest rimliga lösningen ut? Är Björklunds väg mot hårdare tag den bästa? Går det att lösa strukturella demokratiproblem med hårdare tag? Har det fungerat tidigare – i så fall var – och till vilket pris? Jag kan inte förstå det på annat sätt än att samhälle och skola går in i en helt ny kunskapsepok där det blir nödvändigt med, måhända smärtsamma, men ofrånkomliga föränd-ringar av synen på vad som menas med ordning och reda. Här måste en annan sorts analys tas fram. En sådan tycks redan ha skett bland svenska föräldrar. I en nyligen publicerad undersökning (World Values Survey, 2007) anser bara 8 % av svenskarna att barn automatiskt ska lyda och respektera sina föräldrar. Siffran ligger i ohotad topp bland de under-sökta länderna, den representerar en ny syn på fenomenet barn. För inte kan det väl vara så, att Björklund tror, att alla unga i dagens västdemokratier är ouppfostrade och olydiga slynglar som saknar god uppfostran? Det är bara det antagandet som kan leda fram till skolministerns åtgärdsprogram.

Björklunds andra stora hjärtefråga är att svenska elevers kunskaper blir allt sämre i en jämförelse med vad elever i andra länder presterar och i en jämförelse med vad svenska elever kunde för tio år sedan. Lösningen är också på den här punkten enkel: fler test, tidigare betyg, fler betygsteg. Det finns ingen ana-lys här heller, som på ett utvecklat och genomarbetat sätt problematiserar frågan: Varför blir kunskaperna sämre, gäller det all sorts kunskap, är kunskap en självklar internationell tävlingsgren där alla deltar på samma villkor, hur kan kunskapsprestationer jämföras mellan elever i olika länder, i skilda kulturer med annorlunda traditioner? För några år sedan rapporterade Scientific American en jämförelse mellan 7-åringars kunskaper i Boston, USA och Peking, Kina. Resultaten låg på ungefär samma nivå – de läste lika bra, de klarade enkel aritmetik med lika gott resultat och hade jämförbara insikter i No, So och i dagsaktuella orienteringsfrågor. Efter nio år i respektive skolsystem visade det sig i ett test att den svagaste kinesen var obetydligt svagare än den starkaste amerikanen. Den här typen av undersökningar understryker beho-vet av att nogsamt analysera själva mätningen, testet. Det verkar orimligt att förändringen skulle vara så stor som testet säger med mindre än att det mäter kvaliteter i lärandet som systematiskt gynnar och miss-gynnar.

På samma sätt då Björklund jämför skolkunskaper nu och för ett decennium sedan, utan att med ett ord ta med ett sådant pregnant faktum som att den stora IT-boomen skett under samma tid parallellt med att Sverige – och skolan – blivit avsevärt mera mångkulturell. Barn som är födda i Sverige efter 1994 har vuxit upp i en globaliserad och googliserad tillvaro med möjligheten att med tre musklickningar nå prak-tiskt taget all information som världen har att erbjuda. Information finns oftast på webbsidor med ringa eller ingen interaktion alls, där statisk information måste tolkas av en användare. Andra webbsidor öppnar möjlighet för medskapande och dialog genom bloggar och öppna chatsidor. Flera olika personer kan då delta i en pågående kunskapsutveckling, i ett globalt samtal. Till exempel utvecklas Linux genom ideellt arbete av intresserade användare, och Sony Ericsson låter anonyma användare utveckla ny teknik för sina system. Det sker helt öppet, okontrollerat och av personer som aldrig behöver visa vilka de är, var de bor, vilka kurser de gått eller vilken sorts examina de erövrat. Det som räknas är den kreativa, fria kompetens som går att uttrycka i en vidöppen global och kakofonisk dialog. Björklund måste svara på frågan om hur kunskap där och då kan jämföras med sådan här och där och nu.

Alla internationella jämförelser uppvisar liknande problem. Hur är det möjligt att jämföra elevers skolprestationer mellan länder med helt olika syn på den lärande människan, vad kunskap är, vem som ska ha tillgång till den, hur den ska mätas och vad den ska meritera för. Alla dessa frågor styr den pedagogiska vardagshandlingen i vartenda klassrum världen över. Det enda vi möjligen kan vara säkra på är att det som är bra i ett klassrum kan vara en katastrof i ett annat; det som är rätt i en del av världen kan vara ett brott i en annan.

Vår egen skolminister undviker kategoriskt den här typen av diskussioner. Istället tänker sig Björk-lund att vi ska komma tillrätta med våra egna skolproblem (som också tycks vara de västerländska demo-kratiernas) med: 1. Kunskapsmål i skolår tre. En meningslös åtgärd, då alla lärare som arbetar med våra tioår-ingar tillbringar all skoltid tillsammans med dem. Den lärargruppen vet allt om de här barnen. De behöver inte testas. Det har redan fiaskot med de frivilliga nationella diagnoserna i tvåan visat. Nästan ingen genomför dem längre av det skälet att inget som lärarna inte redan vet om barnens kunskaper kommer fram. 2. Fler skolinspektioner. Forskning visar att sådana inte spelar någon som helst roll för skolans utveck-ling. 3. Fler nationella prov. I flera nyligen publicerade forskningsrapporter och avhandlingar meddelas enty-digt att nationella prov som garanti för ökad kunskapsutveckling eller som säker grund för likvärdig betygsättning inte alls fungerar. 4. Betyg tidigare än nu och med fler steg. Om skolan fortsättningsvis ska målstyras på årskurs (3, 5 och 9) måste betygen också sättas i slutet av just de skolåren – inte, som det nu är och tycks förbli, på vad eleven ska prestera före eller efter måldefinitionerna. Fler betygsteg kan vara motiverat – det vill lärare och elever ha – men det löser inte problemen med den rättsosäkerhet som den nu gällande svenska konstruktionen mål-betyg är ett uttryck för.
Den svenska skolan är väl kvalificerad för en annan debatt än den som rör mer kontroll, hårdare tag, fler betyg och tätare inspektioner. Björklund måste resa frågor som på ett annat sätt problematiserar sko-lan; hur ska dess uppgift placeras i en global kunskapsvärld; vad är värt att veta i dagens googliserade; digitaliserade och globala värld; vilka är villkoren för global kommunikation; hur ska vi gemensamt se på den lärande människan; hur ska vi bedöma elevens lärande-prestationer; hur ska vi i vårt land på ett rimligt sätt kunna jämföra oss med skolor och skolsystem i andra länder?

Det är verkligen en ynnest att få leva i ett demokratiskt land men demokratier kräver mer än kortsiktiga och ytliga politiska lösningar på avancerade samhällsfrågor. Demokratier gör det fullt möjligt för folk-valda politiker att fatta egna beslut men det finns inget i demokratins grundläggande förutsättningar som säger att de folkvalda aldrig ska fråga någon som vet. En skola som formas utan vetenskaplig kunskap och kompetens blir aldrig bäst.

Kategori: Politik och skola 16 kommentarer »

Om bloggen

Kalender

Från hårdare tag till en googliserad kunskapsskola

Kategorier

Arkiv

Länkar

Meta