Den politiska agendan för skolan

Efter att ha varit inbjuden till Vänsterpartiet och till Socialdemokraterna för att diskutera skola och skolpolitik kan jag konstatera att att de absolut hetaste frÃ¥gorna är de som folkpartiledaren och skolminister Jan Björklund pÃ¥ fantastiskt skickligt sätt definierat. Det handlar dÃ¥ om konkreta frÃ¥gor som betyg och testning, ordning och reda, läxor, tvÃ¥ng att medverka i idrotten osv. Det verkar som om de politiska lägren letar efter en skolfrÃ¥ga som är enkel för väljarna – och för de själva – att förstÃ¥; skapa ett problem och sedan med handlingskraft lösa det.

De viktigaste frÃ¥gorna som till exempel om vilken roll utbildning ska spela i ett gravt digitaliserat och gooliserat kommunikations- och informationssamhälle. Om all världens information fins pÃ¥ tre musklickningars avstÃ¥nd – vad är dÃ¥ värt att lära sig i skolan?

Flickorna är betydligt bättre än pojkarna i hela utbildningssystemet. Var är analysen; finns det det politisk intresse av att göra något åt den saken?

I USA pyr ny en kritik mot den sk mäthysterin i skolan. Det är viktigt att den förs där eftersom det var i USA som idéerna om mätning av kunskapsutveckling skulle garantera och förbättra lärande. Eleverna ska då testas och jämföras med varandra, skolorna ska inspekteras på ett sätt som vi nog aldrig tidigare sett maken till. Politiker tycks anse att just testning och jämförelser av kunskap är den enda metoden att säkerställa kvalitetsutvecklingen i skolan. I USA kritiseras denna inställning nu med hänvisning till att tanken om testning bygger på statiska och objektiva kunskapsuppfattningar och på en syn på pedagogik som en absolut vetenskap. När ska den här diskussionen få fäste i Sverige?