En ny lärarutbildning

Ingen yrkesutbildning vid universitet och högskola får så mycket kritik som lärarutbildningen. Inte heller finns det någon utbildning som är så ofarlig att kritisera som just lärarnas yrkesutbildning. Vem som helst kan praktiskt taget hävda vad som helst om lärarutbildningen utan att ta någon nämnvärd politisk eller professionell risk. Orsakerna till detta kan vara flera.

Den ena är att lärarutbildning och skola i grunden är politiska verksamheter, dvs de har utomordentligt stort samhällsintresse, varför det är demokratins rätt och ansvar att hävda den för ett viss politiskt ändamÃ¥l riktiga och den bästa lärarutbildningen och skolan. Forskning inom dessa omrÃ¥den kan man ha – men nÃ¥gon speciell hänsyn till den behöver man inte ta i debatten eller i kritiken. Allt under förutsättning att lärarutbildning, lärare och den lokala skolan inte äger den egna kunskaps- och kompetensutvecklingen.

En annan orsak är att lärarutbildningen som akademisk verksamhet inte är akademisk i den meningen att lärarutbildare och lärarstudenter sällan eller aldrig forskar och att lärarutbildningen inte har nÃ¥gon egen forskarskola i kombination med att den lokala skolan i kommunerna inte bedriver egen forskning (Det finns sÃ¥ vitt jag vet ingen kommun som har egen forskningsavdelning inom skolverksamheten. Forskarutbildade lärare är mycket fÃ¥. NÃ¥gon professur i Skolans praktik eller liknande finns inte i nÃ¥gon kommun – ännu.). Det är sÃ¥ledes inte nÃ¥gon vidare idé att forskarutbilda lärarstudenterna eftersom de aldrig kommer att fÃ¥ forskartjänster i kommunerna, dvs lärartjänster med forskning i tjänsten. De kommer heller aldrig som lärare att möta en lokal forskningsorganisation i kommunen. Ã…tminstone är det sÃ¥ i dagsläget. Sammantaget innebär detta att lärarutbildningen och lärarna inte äger eller förfogar över möjligheten till egen kunskaps- och kompetensutveckling vi forskning. Det är inte yrkesmänniskan som ställer frÃ¥gorna och som ger svaren kring vad yrket och skolan mÃ¥ste utveckla. Det är andra som gör det Ã¥t skolan, forskare inom ämnen som inte har sin grund i lärarutbildningen och politiker som driver mer eller mindre egna ideologiska frÃ¥gor Ã¥ skolans vägnar.

Det tycks som om en förutsättning för ett yrke att hävda sig i diskussioner, att upprätta en tydlig och identifierad profession med egen kunskapsgrund och att nÃ¥ omgivningens respekt ligger i att yrket har en egen forskningsgrund – en gemensam plattform för kunskaps. och kompetensutveckling. Om lärarna i sin utbildning utvecklar – utöver en självklar didaktisk kompetens att lära ut – en vetenskaplig kompetens, som innebär att studenterna lär sig att forska och pÃ¥ sÃ¥ sätt bli förmögna att värdera, kritisera och bilda kunskap inom det egna omrÃ¥det skulle lärarutbildningen och skolan kunna utveckla just ett eget vetenskapligt fundament. Ett sÃ¥dant skulle göra det möjligt att värdera allehanda förslag och synpunkter frÃ¥n aktörer utanför skolan. Varje synpunkt pÃ¥ skolan, pÃ¥ elevernas lärande eller pÃ¥ lärarnas yrkesutövning skulle pÃ¥ sÃ¥ vis kunna prövas och ställas mot den kunskapsutveckling som lärarna själva skapat och stÃ¥r pÃ¥. Jag menar att detta är den enda vägen som lärarutbildning, lärare och skolan nu kan gÃ¥: en lärarutbildning pÃ¥ egen vetenskaplig grund; en skola pÃ¥ egen vetenskaplig grund och en lärarkÃ¥r som stÃ¥r pÃ¥ egen vetenskaplig kompetens.

Ett första steg i en sÃ¥dan utveckling mÃ¥ste vara att verksamma lärare erbjuds möjligheten till egen forskarutbildning – pÃ¥ minst magisternivÃ¥.. DÃ¥ läraryrket i grunden är en humanistisk och pedagogisk utbildning – som gÃ¥r ut pÃ¥ att lära andra att lära sig – ska den vetenskapliga grundläggningen ligga inom just detta fält. Det kan kallas utbildningsvetenskap, lärande eller pedagogiskt arbete för att markera att detta är lärarnas forskningsfält. Lärarutbildningarna mÃ¥st erbjuda kommunernas lärare minst magisterkurser i utbildningsvetenskap,, lärande eller i pedagogiskt arbete i vilka de utvecklar en vetenskaplig kompetens. De lärare som arbetar som vfu-handledare (tidigare praktikhandledare) mÃ¥ste ha mist en magisterexamen i nÃ¥got av den nämnda ämnena för att fÃ¥ handleda lärarstudenterna. Dessa Ã¥ sin sida ska pÃ¥ motsvarande sätt genomgÃ¥ forskarutbildning inom ramen för lärarutbildningen. Det kan ske i samband med examensarbeten (eller liknande) där studenterna utvecklar samma vetenskapliga kompetens som vfu-lärarna gjort i sina magisterstudier. Det skulle innebära att lärarstudenter för första gÃ¥ngen i svensk utbildningshistoria kan möta lärare i den lokala skolan som utöver en didaktisk kompetens ocksÃ¥ har egen vetenskaplig skolning. Just det mötet menar jag är avgörande för om lärarutbildningen, lärarna och den lokala skolan nÃ¥gonsin ska kunna grundlägga en gemensam plattform för forskning och vetenskapligt tänkande i utbildning och yrkespraktik.

Det finns tvÃ¥ aspekter pÃ¥ detta som är viktiga. Lärarstudenterna studerar redan idag forskningsteori och -metod i flera av kurserna i lärarutbildningen. Problemet – som jag ser det – är att studenterna lär sig flera olika teorier och metoder som innebär att de aldrig fÃ¥r nÃ¥got riktigt djup i sin vetenskapliga kompetens. De kan för lite om för mycket. Konsekvensen blir i regel aatt de inte har en giltig kompetens som de kan använda i praktiken – dÃ¥ de är verksmamma som lärare. Eftersom inte heller lärarna har den kompetensen eroderar snabbt en ytlig och mÃ¥ngfacetterad lärarutbildningskunskap i forskning bort ur den totala yrkeskompetensen. Reaktionen blir dden normala – forskning är ingenting för lärare eller för skolan.

För att komma förbi det problemet bör lärarstudenterna inhämta en forskningsteori och en -metod pÃ¥ ett sÃ¥dant sätt att de fullt ut behärskar dessa sÃ¥ att de kan användas i praktiken. Kravet pÃ¥ en sÃ¥dan monolitisk syn pÃ¥ forskning och vetenskaplig kompetens är att den teori och metod som studenterna inhämtar ska vara kritdammsnära – dvs den ska göra ansprÃ¥ket pÃ¥ att kunna studera konkreta frÃ¥gor, som uppträder i en vardaglig lärandepraktik. En praktik som lärarna själva är med om att skapa. Forskningen mÃ¥ste vara riktad mot lärandet – elevens lärande, lärarnas undervisning, styrinstrumentens pÃ¥verkan pÃ¥ skolans lokala praktik osv. Först när verksmamma lärare och lärarstudenter kan identifiera en gemensam syn pÃ¥ forskning är det möjligt att grunda en skola pÃ¥ vetenskaplig grund.

Kritiken mot denna ensidiga syn pÃ¥ teori och metod kan mötas via argumenten att det är bättre att lärare och lärarstudenter behärskar en form av forskning som fungerar i praktiken, som de är kapabla att använda än att de förfogar över flera teorier och metoder pÃ¥ ett sÃ¥dant sätt att de inte gÃ¥r att omsätta i praktisk forskning. Avgörande är ocksÃ¥ att studenterna och lärarna i den lokala skolan förstÃ¥r varandra dÃ¥ det gäller synen pÃ¥ och genomförandet av forskning. När lärarna sedan söker sig till masternivÃ¥n eller till forskarutbildning som leder till doktorsexamen kommer den vetenskapliga mÃ¥ngfalden och komplexiteten till som ett led i utbildningsprogressionen. En tredje faktor – som möjligen kan bli adelsmärket för utbildningsvetenskaplig forskning är att den behöver vara resultatorienterad. Traditionell pedagogisk forskning har teorierna och metoderna för ögonen – det är inget fel i det – men yrkespraktiker är mer betjänta av att utveckla vetenskapligt grundad kunskap och kompetens som är möjlig att använda i en yrkespraktik. Det motiverar resultatorientering i tyngdpunkten för utbildningsvetenskpalig forskning.

Om lärarutbildningen ska kunna enas om en modell som jag skissat ovan behöver lärarutbildarna i sin egen meritring vara minst doktorander eller disputerade. Hlest bör det bildas team av forskarutbildade lärarutbildare med gemensam syn på vetenskaplig teori och metod. I dessa team bör lärarstudenterna integreras då de genomför sin forskarutbildning inom ramen för lärarutbildningen. Teamen bör utbilda också vfu-lärarna. På så vis uppnås de krav på samsyn som jag beskrivit som nödvändig ovan.

Det finns säkert många vägar att går för att stärka och utveckla lärarutbildningen, lärarna och skolan. Många vägar leder fel och kanske är det bara en enda som erbjuder den rätta vägen. En yrkesutbildning inom universitet och högskola på dekis måste göra något. Em lärarkår och en skola som är vidöppen för all möjlig kritik och som står oförmögen att slå tillbaka måste göra något. Jag menar att en tydlig vetenskaplig grund är den enda och rätta vägen att nu gå.