Den politiska kunskapsparadoxen – om skolan

14 kommentarer till “Den politiska kunskapsparadoxen – om skolan”

1. Tommy Jensen skriver:
   21 October, 2008 kl. 14:03

   Bra skrivet. Jag håller fullständigt med dig om paradoxen. Det slår mig gång på gång hur jag förfasas över att skolan blir någon slags experimentverkstad upprättad och baserad efter de för tillfället styrande politikernas egna erfarenheter och kvalificerade gissningar. Skolan och lärandet borde verkligen vara ett av de områden som experterna borde få styra mer och inte politikerna, även om jag också anser att det borde vara så inom ganska många områden.

2. Politikers insikt om skolan « Christermagister skriver:
   22 October, 2008 kl. 10:48

   Att dagens regering ständigt viftar bort lärarfackens åsikter har man ju vant sig vid, men är det så här illa? Sitter de och tar beslut inom ett så viktigt område utan att ha någon insikt? Utan att fråga någon som är insatt?

3. Christer skriver:
   22 October, 2008 kl. 11:04

   Jag har citerat dig i ett inlägg, läs och kommentera gärna!

   MVH
   Christer

4. Tomas Kroksmark skriver:
   22 October, 2008 kl. 11:24

   Christer!
   Jag läser gärna och kommenterar – om jag har något att komma med. Men var läser jag dig?

5. Skolans största misslyckande « Oväsentligheter … Ασήμαντα skriver:
   22 October, 2008 kl. 17:29

   [...] så är väl frågan öppen om vad som är skolans största misslyckande. Läs den här Den politiska kunskapsparadoxen – om skolan Kunskapsfrågan är på ett annat sätt intressant när det gäller skolan och politiken. I en [...]

6. Christer skriver:
   22 October, 2008 kl. 18:16

   Tomas, går det inte bara att klicka på namnet?

   Här är en direktlänk:

   http://christermagister.wordpress.com/2008/10/22/politikers-insikt-om-skolan/

7. Inga M skriver:
   24 October, 2008 kl. 16:36

   Jag har läst Herr Kroksmark tidigare och gillar verkligen kritiken av den målstyrda skolan. Kanske har den frågan lämnats därhän numera för en satsning på mer strömlinjeformade idéer dvs att kämpa för att skolan på socialdemokratiskt vis ska styras av tjänstemän och forskare som ibland tyvärr har väldigt lite förankring i verkligheten.

   Det vore förfärligt om enbart den erfarenhet och kunskap som finns i doktorsavhandlingar får bestämma hur skolan ska se ut. Jag hävdar envist att det finns massor av “erfarenhetsbaserad kunskap” som inte har dokumenterats men som ändå är värdefull.

   Vars och ens minst nioåriga grundskoletid är inget dåligt komplement till sånt man kan läsa sig till om skolan. Många människor är dessutom föräldrar, det ger bra erfarenhet, en erfarenhet som ger kunskap. Ett antal människor har jobbat i skolans värld länge och deras erfarenhetskunskap är också giltig fast den inte finns på papper.

   Sammantaget måste det alltså finnas mycket kunskap om skolan vilken är värdefull att ta med i politiska sammanhang. Det måste bli slut på att Skolverkets / departementets tjänstemän (rekryterade ur forskarvärlden!) tillsammans med de för tillfället tongivande forskarna ska ha ensamrätt på att bestämma om skolan. Det är alldeles för stor risk att man får fram skrivbordsprodukter som inte har så mycket med dagens skolverklighet att göra.

   Visst är det viktigt att det finns forskning inom skolan och forskningsresultat kan ge en fingervisning om hur verkligheten ser ut, men det vore livsfarligt att göra den bräckliga grunden till den enda rättesnöret i beslut som rör skolan. Den dokumenterade och godkända forskningen sitter inte inne med Sanningen. Dessutom ändrar sig forskarvärlden hela tiden utifrån nya forskningsresultat. Gammal forskning blir snabbt inaktuell och ny tar över. Det går inte att åka slalom med skolan på det viset. Verksamheten måste kunna bedrivas långsiktigt.

8. Tomas Kroksmark skriver:
   25 October, 2008 kl. 17:20

   Inga! – ett bra inlägg med djup och flera viktiga dimensioner – dessutom kritik mot den pedagogiska forskarvärlden. Sådan är alltid välkommen. Jag ska kommentera några av de punkter som du tar upp.

   För det första vill jag poängtera det jag sagt tidigare – hellre några felaktig politiska beslut än ett rent expertsamhälle. Demokratin är viktig att slå vakt om. Däremot behöver forskningen ha en tydligare röst i skolpolitiken.

   För det andra tar du upp den klassiska frågan om värdet av den så kallade beprövade erfarenheten. Det vore märkligt om en lärare som arbetet i skolan i 30-35 år inte skulle ha gjort värdefulla och viktiga erfarenheter. Många gånger tycker jag att det är ett mycket besvärande faktum att den typen av praktiskt klokskap inte kommer till användning. Men problemet ligger just i det som jag ivrigt driver inom Akademin för skolnära forskning (www.hlk.hj.se/akademin) – att lärare i den lokala skolan inte har möjlighet till egen forskning eller att dokumentera framgångsrik gärning i praktiken. Den lokala skolan och lärarna i kritdammet måste beredas möjlighet till forskning – så som bland annat läkarna gör. Det finns så vitt jag kan förstå igen annan väg att gå för att utveckla lärarkompetensen – didaktisk excellens och vetenskaplig kompetens. När den duktige läraren lämnar en lång yrkesbana går också den beprövade erfarenheten ut genom dörren samtidigt med personen. Den främsta poängen med forskning i skolan är att vi kan dokumentera med syfte att föra vidare till nästa generations lärare och till kollegor.

   För dt tredje poängterar du av vi alla gått i skolan men det är inget bra argument för att ha utvecklade kunskaper om skolan eller om lärandet. Det är stor skillnad mellan att sitta i bänken och att stå i katedern. Från respektive position visar sig två helt olika verkligheten. Man säger att det mest dramatiska momentet i lärarutbildningen är då studenten bildligt talat reser sig ur bänken och går fram till katedern.

   Det fjärde är Din kritik av den pedagogiska forskningen. Den kan jag delvis dela. Det finns alltför mycket pedagogiska forskning som inte har ett dugg med skolans och lärarnas praktik att göra. Det är forskning på så kallad systemnivån. För egen del har jag aldrig gjort sådan forskning. Mitt intresse – och den grupp av forskare och doktorander som jag leder i Jönköping – har lärandets mysterium i fokus. Jag hävdar att vi vet hur barn och unga lär sig och vad lärare behöver veta för att lärandet ska blir mer utvecklat hos eleverna och hur man bör arbeta för att nå bättre resultat. Den forskningen blir inte omodern – däremot kan den utmanas av att samhällets teknikutveckling ställer nya möjligheter till förfogande då det gäller att lära sig. Ett exempel är digitalisering och googlisering av information. Det verkar som om IKT-samhället utmanar erfarenheter och kunskaper om lärande som vi haft åtminstone sedan Comenius dagar på 1600-talet. KK-stiftelsen har satsat mer 10 miljoner kronor för att försöka begripa hur ett digitaliserat lärande går till – utan synbara resultat. Vi har inte haft någon tillgång till de resurserna överhuvudtaget men jag tycker mig se att vi i vår lilla forskargrupp i Jönköping alltmer närmar oss kunskapen om hur detta lärande går till. Men den här typen av vetenskaplig kunskap blir inte gammal, den följer heller inte trender. Jag skulle vilja hävda att detta är pedagogisk grundforskning.

   När det gäller Skolverkets och/eller departementets rekryteringar till sist tror jag att du har delvis rätt. Men som du ser ovan vill jag skilja mellan forskning och forskning inom det pedagogiska området. Det gäller också de ämnesdidaktiker som skrivit fram till exempel kursplanemålen i läroplanerna. Saken är nog den att de som organiserat skolan gjort det med alltför små kunskaper om skolan – hur ska man annars kunna förklara de organisatoriska kortslutningar som 1-19-skolan visar prov på – som ger lärarna oöverkomligt svåra pedagogiska problem att lösa i praktiken.

9. Inga M skriver:
   14 November, 2008 kl. 21:30

   Ok, jag ber om ursäkt för min inledning av kommentaren. Lika bra att erkänna, jag hör till de lärare som förbittrat fått åse hur möjligheterna till att utveckla lärandet hos eleverna spolierats av en idiotisk organisation.

   Istället för att ägna mig åt att utveckla ett sätt att jobba med matte praktiskt, utan mattebok de första två åren i skolan, så sysslar jag nu enbart med att försöka skapa trygghet för eleverna och rädda dem undan en rörig och orosskapande skola.

   Tre års hårt arbete på varenda lov och långa skoldagar, ligger nu nedpackat i min källare utan att komma till användning. Jag fick tillfälle att praktisera mina tankegångar och mitt materiel under två läsår. När jag testade eleverna efter de två åren så klarade alla elever samtliga testfrågor från 1-2:ans matteböcker! De hade helt enkelt förvärvat goda mattekunskaper genom laborativt och praktiskt arbete istället för siffertröskandet i de förkättrade matteböckerna.

   Jag hade som lärare fått skåda in i vägar att utveckla lärandet i matte vidare på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Det var på riktigt inte bara “projekt” eller hyllvärmare. Det hade inte bara blivit så bra som jag drömt om länge innan, det var otroligt mycket bättre! Och jag hade redan flera idéer om hur jag skulle utveckla det här vidare. Jag hade ju bara börjat!

   Men nu sitter jag som sagt i en döfödd skolorganisation och knyter förbittrat näven i fickan! Och tvingas syssla med rent “livräddande” pedagogik så att åtminstone mina stackars 7-åringar ska överleva att kastas mellan olika “arbetsplatser” (klassrum), olika “arbetsledare” (lärare) och olika “arbetskamrater” (andra elever) under varje dags arbete.

   Tack för en lång och saklig kommentar. Jag glädjer mig åt att Du tycks ha förstått vad jag menade och att Du gjort Dig mödan att bemöta mina synpunkter trots att jag inte är “någon” i skolvärlden.

   Kort bara:
   Du har säkert rätt i att skolforskningen bör få en tydligare roll. Den bör ju ges en plats när det gäller att ta fram underlag för beslut, helt klart, men samtidigt bör det finnas utrymme för annan kunskap. Och frågan är om den andra kunskapen enbart ska komma fram på den politiska nivån eller om man ska röja plats för den även på verksnivå och departementsnivå? Det kanske inte är lämpligt att i stort sett enbart rekrytera forskare dit.

   Sen: Finns det verkligen ingen annan väg att gå för att ta vara på god lärarkunskap än att transformera lärare till forskare? Det jämförs ofta med läkare och medicin, men vi har ändå att göra med fundamentalt olika områden. Är jämförelsen relevant eller finns den bara där av slentrian? Jag har hört den hela mitt lärarliv.

   Jag tycker nog fortfarande att föräldrarollen ger en kunskap som vi som lärare inte har och som måste få plats någonstans. Där syns lärandet ur en annan synvinkel helt enkelt. Men den kanske enbart ska finnas med på politisk nivå, eller?

   Jo det finns pedagogisk grundforskning som aldrig blir omodern, men det varierar ändå hela tiden vem som är tongivande för tillfället. Typ; lär sig barn bäst av varandra, av egen forskning eller av sin lärare? Säkert finns alla vägarna till lärande med som “sanning” men det varierar vem som gäller just nu. Pendlen slår hela tiden fullt ut och bestämmer hur skolan organiseras. Det blir slalomeffekt.

   Till sist; mitt favvoforskningsprojekt: Jag skulle vilja veta om det finns ett samband mellan bra betyg från gymnasiet och en bra lärare. Dvs har det spelat någon roll för skolan att många lärare de senaste decennierna har antagits till lärarutbildning med väldigt låga betyg?
   Forskar någon på det?

10. Inga M skriver:
    14 November, 2008 kl. 21:37

    Glömde skriva, apropå skolnära forskning, att jag innan jag startade upp med praktisk matte ringde upp universitet i Karlstad för att höra efter om det fanns intresse att ¨på något sätt följa mitt jobb med praktisk matte och dokumentera. Men det fanns det inte eftersom det skulle pågå längre tid än typ en c- eller d-uppsats. Och om jag ville ha något på längre sikt så fick jag ragga upp någon doktorand själv som kunde vara intresserad. Jag tänkte då i min enfald att min yrkeskunskap som lärare och en forskares yrkeskunskap skulle ha kunnat mötas till något bra, istället för att jag skulle tvingas utbilda mig till en halvdålig forskare (tar 5-7 år väl?) och ändå inte kunna dokumentera mitt eget arbete. Olösligt?

11. Tomas Kroksmark skriver:
    18 November, 2008 kl. 23:31

    Inga.
    Jag driver frågan om den forskande läraren eftersom jag har kommit fram till att det är den enda tänkbara vägen att utveckla en plattform för lärare – den ligger i vetenskapen, i vetenskapligt tänkande och i vetenskapligt grundat handlande i klassrummet. Bara genom egen forskning i den lokala skolan kan lärare ta makten över den egna skolans kunskaps- och kompetensutveckling. Det är genom egen forskning som ett yrkesspråk utvecklas och jag ser i en förlängning att ett gemensamt kunskaps- och kompetensfundament för lärare är grunden för professionellt självförtroende.

    Du säger att jag vill transformera lärare till forskare – det stämmer inte, Jag vill att lärare ska ha två kompetenser: didaktisk excellens och vetenskaplig kompetens. De kompetenserna måste etableras, raffineras och utvecklas i skolans praktik – parallellt. På den punkten går det att jämföra med läkarna – de har kommit långt och det är i första hand ett resultat av att Landstingen satsade stora resurser på forskande läkare i praktiken, för många år sedan. Ska lärarna nå samma utveckling måste kommunerna satsa 1 ‰ av den totala skolbudgeten till stöd för didaktisk excellens och vetenskaplig kompetens. Det skulle i ett slag ge lärarna ca 200 miljoner kronor om året! 1 ‰ är inte mycket. Skulle du tappa den delen av din lön på vägen hem från jobbet skulle du knappast märka det. Så lite skulle kunna vara avgörande för lärarnas framtid.

    Sambandet mellan elevernas framgång och lärarens kompetens finns fastslaget i en rad olika studier. Bland annat finns en sådan från Australien, som förmodligen är den mest omfattande som gjorts. Professor John Hattie vid University of Auckland (se Hatties hemsida), har i artikeln Teachers Make a Difference: What is the reserach evidence? gått igenom över 500.000 (!) forskningsrapporter om lärares påverkan på elevers kunskapsutveckling och funnit att ca 30 % av allt som en elev lär sig under sin skoltid (fritid, föreningsliv, familjen, kyrkan, skolan) är en direkt effekt av lärares kunskap och kompetens i klassrummet.

    Vad jag däremot inte känner till är om det finns forskning på om det föreligger något tydligt samband mellan låga meritvärden för att komma in på lärarutbildningen och didaktisk excellens.

    Du ställer till sist frågan om det är rimligt att du utbildar dig till forskare så att du på ett vetenskapligt sätt kan dokumentera din beprövade erfarenhet inom matematikundervisningen. Om lärare forskat redan nu, om det fanns 1 ‰ av den totala skolbudgeten i landet avsatt för bland annat den typen av dokumentation och om lärarutbildningens sk miniforskarutbildning kunnat raffineras också inom ramen för en yrkespraktik – då hade du aldrig behövt ställ frågan till något universitet över huvud taget.

    Är det inte just detta som fattas – systematiserade studier med grund i den lokala skolan och i lärares beprövade erfarenhet?

12. Inga M skriver:
    22 November, 2008 kl. 10:42

    Men Tomas, jag kommer ändå tillbaka till frågan: Vad har forskningen för vetenskapligt värde om jag själv forskar på mitt eget arbete? Noll och intet väl? För där finns tydliga kriterier om jag inte minns fel från mina egna studier. Den har ju i så fall enbart värde för mig själv. Allt jag gjort kan ju bara negligeras med argumentet att det inte är trovärdigt med egenstudier.

13. Tomas Kroksmark skriver:
    22 November, 2008 kl. 16:57

    Inga!
    Det är just på den här punkten som vi måste förstå forskningens villkor, anspråk och värde fullt ut. Särskilt då det gäller forskning som bedrivs i den lokala skolmiljön av lärare. Det du beskriver är så som läget för lärare är och så som det alltid varit. Det finns ingen analyserande och förmedlande tradition av den sk beprövade erfarenheten. Det menar jag är ett av lärarkårens – och skolans – allra största problem. Jag ska lägga ut texten något om detta nedan – även om det finns mycket mer att säga i frågan.

    Många lärare runt om i detta land (och i hela världen för övrigt) gör fantastiska saker som de inte systematiserar, analyser och publicerar. Många lärare misslyckas också utan att de har kanaler för att analysera, diskutera och sprida dessa tillkortakommanden. Så är det i alla yrken – vi lyckas och vi misslyckas. Det som lärarna saknar är redskapet, kunskapen, kompetensen att studera och analysera processer som de själva är med att starta, driva och avsluta. Det är mycket komplicerat att utveckla sådana analytiska verktyg – men de måste nu fram.

    Din kritik riktar sig mot det som vi kan kalla faran för rapsodisk evidens, dvs en lärare har någonstans lagt märke till någonting i en avgränsad situation. Vad har detta med forskning att göra, vem kan dra några växlar på en sådan enskildhet? Det är din kritik, om jag läser dig rätt? Om en lärare gör en iakttagelse behöver den systematiseras och prövas. Det kan den enskilda läraren göra eller han/hon kan beskriva saken/händelsen så att andra lärare kan pröva den i andra sammanhang/skolor/miljöer. På så vis görs induktiva erfarenheter systematiska och de kan prövas och spridas. Till sist finns så pass mycket empiri att det går att göra mer generella uttalande, och på så sätt utveckla och sprida kunskap om lärandets mysterier.

    Det jag hävdar är att lärare saknar vetenskaplig kompetens och skolan saknar forum för att sprida och diskutera forskning och forskningsresultat. Det här är helt avgörande dimensioner i läraryrkets framtid. Om denna sak är jag säker.

    Det är av stor betydelse att den här typen av forskning kommer igång på bred front, dels eftersom lärarstudenterna – som faktiskt genomför en miniforskarutbildning under utbildningstiden – måste ges tillfälle att möta forskande lärare under praktiken/vfu:n. I annat fall är den forskarutbildningen till ingen alls nytta. Forskande lärare kan tillsammans med lärarstudenterna driva forskning, som då också kommer lärarutbildningen till del. På så vis kan sådana som jag blir delaktiga i den lokala forskningen, den kan raffineras ytterligare utan att tappa taget i praktiken. Det är viktigt att lärare som är i skarpt läge forskar på frågor som är konkreta och omedelbara i praktiken. Mycket – inte all – men mycket av den pedagogiska forskning som nu görs är väsensskild från de behov av kunskaps- och kompetensutveckling som den lokala skolan och lärare har. Det måste ändras. Vid ett seminarium vid pedagogen i Göteborg för en tid sedan kritiserade jag pedagogiska forskare där för att de bara mäktar med att analysera någon minut av en lektion – forskare utan egen lärarerfarenhet – något som jag menade är meningslöst. Då blev jag i “diskussionen” av en av de mer “framstående” forskarna där kallad dum. Den typen av reaktioner säger nog det mesta om den typen av pedagogisk forskning – den är meningslös i ambitionen att förklara lärares arbete eller elevernas lärande och framför allt: den saknar argument då den blir kritiserad. Det här är också en illustration av hur viktigt det är att lärare ges möjligheter till – via masterprogram i lärande vid t. ex. HLK – att erövra också en forskande kometens: Lärare ska besitta didaktisk excellens och vetenskaplig kompetens, först då kan vi tala om läraryrket som en äkta profession.

14. Inga M skriver:
    22 November, 2008 kl. 21:05

    “….pedagogiska forskning som nu görs är väsensskild från de behov av kunskaps- och kompetensutveckling som den lokala skolan och lärare har”.

    Håller med Dig när Du skriver så, det är ju huvudargumentet i min kritik; att den skolvetenskapliga världen är långt från verkligheten! Och att den tyvärr bär den s.k. “skolutvecklingen” på sina axlar och de beslut som fattas om skolan idag. Och dessutom har tagit sig friheten att def. vad som är skolutveckling! Tagit makten över def. av vad skolforskning är från de professionella!

    Men jag är inte säker på att Du får fram bra skolnära forskning genom att tröska lärare pliktskyldigast i grundutbildning till forskarkompetens. Det tror jag tar för mycket av lärarutbildningstiden. Det är ändå i första hand praktiker vi ska vara i vårt yrkesliv. Och för att kunna vara det på ett bra sätt behöver utbildningstiden till stor del användas till att förmedla “lärarkunskap” Helt ok med typ en C-uppsats som obligatorium i lärarutbildningen.
    Den skulle dock kunna vara mer styrd utifrån de tankar som Du har. Mer inriktad på att praktiskt undersöka olika lärande hos eleverna och olika agerande hos lärare och grunderna för detta. Och undersöka på ett sådant sätt att det kan vara till nytta i jobbet framöver. Naturligtvis bra också att styra lärarstuderande till lärare som har forskaruppgifter (i den mån de finns förstås).

    Jag tror ändå att man måste räkna med att lärares forskarutbildning måste ligga på mastersprogram och lämpligen efter några års lärarerfarenhet. Det finns dock en risk; att man får in lärare som blir “marinerade” i forskarvärlden till att underkänna sin egen praktik. För vilka handleder lärare som går masters? Jo doktorerade psykologer exempelvis och de flesta av dem, vågar jag påstå, har endast levt sitt liv i den akademiska världen. Det kan bli så att en förvirrad forskarstuderande blir sin handledares hjälpreda i hans / hennes forskning och den är garanterat lika långt från skolan som skolforskning normalt tenderar att vara. Och lärarens egen vardag blir därmed med automatik “underkänd” som forskningsbas.

    För att undvika den risken så borde de lärare som antas till masters antas, inte blankt utifrån betyg och lärarerfarenhet, utan antas på en forskningsidé. Alltså att gå in i sin forskarutbildning med en forskningsfråga som inträdesbiljett. Och sedan kan den handledare som är intresserade av just den studentens idé bli handledare. Forskningsidén skulle sedan kunna hingla med hela mastern, lite glest i början men sedan allt mer utkristalliserat när det kommer fram till själva forskningsprocessen.

    Med ett sådant förfarande skulle Du vända processen, skydda det skolnära i forskningen och locka rätt sorts lärare till masters, locka de som är nyfikna på hur skolan är och vad den gör. Slippa få in de som älskar att ge sig hän åt hyllvärmarproduktion och svara på meningslösa frågor.