Tomas Kroksmark är professor i pedagogik och ansvarig för Akademin för skolnära forskning och utveckling vid HLK. Bloggen diskuterar forskning och utveckling som är av skolnära karaktär.En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109)
15 December 22:54, 2008 av Tomas Kroksmark
För någon vecka sedan publicerades den emotsedda utredningen om en ny lärarutbildning; En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109). Det är högskoleverkets före detta generaldirektör, tillika pedagogikprofessorn Sigbrit Franke (Umeå universitet) som på egen hand gjort utredningen och som också hållit i pennan.
Jag kan inte påminna mig om att jag tidigare läst någon utredning som rört utbildningssektorn som så tydligt präglats av utredarens egen generation och tidigare forskningsmiljö. Pedagogik är visserligen i hög grad politik men den ideologiska obalans som finns i denna utredning får vi leta efter om vi ska finna motsvarigheten till. Referenserna är huvudsakligen till forskare (i den mån det är forskare och forskning), på tok för ålderstigna för att ha någon större relevans eller något viktigt att säga i eller till det gravt digitaliserade kunskapssamhället eller till det som omnämns som den postmoderna vändningen av bildnings och utbildningsbegreppet. Texten är skriven av en person som lever kvar i gamla minnen från en svunnen tid. När läraruppdraget behandlas (sidan 175f) är det de gamla kollegorna från förr som finns med; Arfwedsson, Christina Gustavsson och Svensson (som förmodligen är Lennart Svensson i Lund – han finns inte med i referenslistan). Just den tesen som Svensson får sig tillskriven är Martons från åtminstone 1986 (Fackdidaktik vol 1). Dahllöf och Lundgren & Franke själv. Alla dessa forskare (Svensson undantagen) går i samma teoretiska fotspår. Daniel Kallòs kallade dem en gång ”östkustdidaktikerna” då det är en ensidigt och sociologiskt grundad pedagogik som de står i. Alexandersson och Hargreaves kommer in på slutet – pliktskyldigast, kan man anta.
Av de referenser som finns i detta avsnitt är alla utom Hargreaves svenska krusbär. Vart tog det internationella perspektivet vägen? Pertti Kansanen vi universitetet i Helsingfors – bland flera andra inom den sk Teacher Thinking-rörelsen – har gjort viktiga kunskapsöversikter inom just det här området. Det håller inte att i dessa sammanhang hävda att ”Bilden är splittrad”. Svårt är det, att få ordning på lärarkompetensforskningen – men omöjligt är det inte. De referenser som finns med här säger nog allt om denna utredning. Den är gammalmodig och bygger på forskning som inte längre är relevant – var är de nya greppen? Vart tog diskussionen om det globaliserade och digitaliserade lärandet vägen – där Internet ensamt erbjuder möjligheter som ingen tidigare generation skådat. Jag får känslan – snarare – att utredaren anser att nätet är en fluga, som snart går över.
Det mest anmärkningsvärda avsnittet i En hållbar utveckling är förmodligen det som behandlar Läs- och skrivsvårigheter (sid. 209). Här används formuleringar som ”ganska starkt ärftligt”, ”med stor sannolikhet”, ”vilket tyder på” osv. Den vetenskapliga stringensen i lärarutbildningen talar utredaren om i termer av att den måste stärkas (det håller jag med om) – men det kravet tycks inte gälla just här. ”… har man dock visat att den dyslektiska hjärnan” (sid. 210) heter det vidare – men vem är ”man”, vilken forskning refererar det till och vad menas med att en hjärna kan vara dyslektisk? Jag är inte särskilt insatt i läs- och skrivforskningen men den här nivån hade vi inte accepterat i en uppsats på lärarutbildningen i Jönköping.
På sidan 55 hävdas det att lärarutbildningen är ”bärare av en normativ tradition” – vilket i huvudsak är riktigt – men texten om Pedagogiska insatser (sid. 211f) ångar av normativitet. Den ena häpnadsväckande påståendet efter det andra lanseras som sanningar utan en enda referens. Här är det möjligt?
I min första läsning av En hållbar lärarutbildning känner jag en doft av vetenskapligt kamaraderi. Det är inte bra. Jag ska återkomma med ytterligare några texter om denna utredning. I den nästkommande ska jag ta upp frågan varför lärarutbildningens absolut mest centrala begrepp inte finns med.
18 December, 2008 kl. 12:41
Den pedagogiska vändningen som du beskriver har inte alls slått igenom i skolans värld. Det är en avgrund som skiljer, men endast de som klivit över till den andra sidan ser avgrunden. Frustrerande? Ja visst!
19 December, 2008 kl. 08:30
“Jag är inte särskilt insatt i läs- och skrivforskningen men den här nivån hade vi inte accepterat i en uppsats på lärarutbildningen i Jönköping.”
Det har blivit allt vanligare att utredningar mm. om hur kvaliteten är dålig och skall förbättras inom lärarutbildningen, som inte skulle bli godkända just inom den. Det visar nog hur lite de egentligen vet vad vi gör och vilken kvalitet vi egentligen har. Man slår in många öppna dörrar. Och alltför många har man inte ens öppnat för att se vad som finns bakom dem.
Och visst är det här förslaget gammalmodigt. Och man verkar inte ha gått utanför Sveriges gränser, precis som du säger.
20 December, 2008 kl. 01:14
Tack för en inspirerande genomlysning! Akademien verkar annars ha svalt utredningen med hull och hår?
Jag är fascinerad över hur KK-stiftelsen hyllar utredningens IT-syn. Den är ju mer än unken…
http://lumaol.wordpress.com/2008/12/20/hut-exotiserar-it/
22 December, 2008 kl. 18:47
Jag får av och till också den bild som du refererar men jag tycker ändå att det håller på att hända ngt när det gäller digitaliseringen av lärandet. Det måste ske en sådan utveckling. Det som är bekymmersamt är att KK-stiftelsen hittills inte intresserat sig för hur själva LÄRANDET går till – det som jag här kallar digitaliserat – hur nya strategier, taktiska mönster, organisation av innehåll, nya modeller för hur lärandet ser ut som är direkt relaterade till olika typer av lärandekvaliteter som en konsekvens av erfarenheter från olika former av IT-användning (SIM City, Battlefield, Fanfiction, Google, öppna diskussionssajter etc). KK-stiftelsen ger forskningspengar till sådant som de flesta(?) redan vet svaret på och hyllar därför SOU 2008:109 för en sådan sak att IT ska in i lärarutbildningen.
Notera namnet på utredningen: “En hållbar lärarutbildning”. Det sägs i texten att nu ska det vara slut på en ny lärarutredning vart tionde år. Den verklighetsuppfattningen är intressant, den är ett uttryck för en förhållandevis apart nutidsanalys. Är det något som förändras så är det väl kunskaper och lärande. Lärarutbildningens absolut yttersta syfte är väl att gå i takt med tidens utveckling inom just dessa områden? Kanske också ställa frågan: hur ser framtidens kunskapssamhälle ut och hur är förmågor att söka information relaterade till det som vi idag kallar för kunskaper? Betoningen kan man lägga på kunskaper i traditionell form (fakta, förstå, färdighet, förtrogenhet) eller på processkompetenser som gör oss kompetenta att i nya och okända situationer analysera, lära och handla. Måhända är vi nu också i ett historiskt läge där vi behöver en debatt om etik och kunskap – finns det dålig kunskap, finns det farlig kunskap? Till kunskapsdiskussionen når inte utredningen, vilket borgar för att vi har en ny sådan inom 10 år.
Lärarutbildningens kvalitet kan man säkert ifrågasätta på olika sätt men Högskoleverkets utvärderingar visar majoriteten av utbildningarna fungerar bra (16 av 10). Sådana signaler måste man ta till vara och särskilt studera de utbildningar som har god kvalitet. Problemet för alla lärarutbildningar som befinner sig utanför Stockholm är att vi buntas ihop med de tillkortakommanden som just den utbildningen gjort sig skyldig till. Den saknade mycket av det som är nödvändigt för en bra lärarutbildning och det har alla vi andra också fått bära med oss. Politikerna i Stockholm har haft Lärarhögskolan (sic!) framför ögonen då beställningen om en ny lärarutbildningsutredning gjorts.
Sigbrit Franke har ingen direkt erfarenhet av lärarutbildningen – annat än som rektor vid Umeå universitet och som ansvarig för Högskoleverket. Det räcker egentligen inte som meriter för att på ett ingående sätt granska, kritisera och etablera en ny utbildning till lärare. Det märks väldigt klart i utredningstexten. När ordet “självklart” blir mycket frekvent i en text som den som utgör utredningen bör man bli fundersam. Det är få tillstånd i lärarutbildningen som är självklara. Just detta ord signalerar den säkres osäkerhet.
Universitet och högskolor har en närmast enastående förmåga att snabbt ställa om till det som presenteras i olika utredningar. Kritiken finns där lite spridd, ingen tar steget ut och gör en kritisk analys. Orsaken till det kan vi bara spekulera om. Var och en har säkert en sådan…
22 December, 2008 kl. 21:03
Politikerna i Stockholm har haft Lärarhögskolan (sic!) framför ögonen då beställningen om en ny lärarutbildningsutredning gjorts.
Vad menar du?
Skulle det ha varit så mycket brister just på LHS att de såg det nödvändigt att göra om hela lärarutbildningen?
Det här får du nog specificera.
22 December, 2008 kl. 23:45
Monika! När liberalerna i Stockholm – Lejonborg och Björklund – skrotade Lärarhögskolan i Stockholm ser jag det som två parallella rörelser:
1. En allmän politisk klappjakt på väljare genom att pricka på utbildningssektorn och då framstod LHS som ett lätt offer: “om lärarutbildningen (i Stockholm = alla lärarutbildningar i hela landet) är dålig är lärarna dåliga och våra barn och ungdomar kommer att få en i internationell jämförelse dålig utbildning som gör att de inte klarar en global konkurrens”. Det fungerade med hjälp av Stockholms universitet och Dagens Nyheters debattsida. Finns det någon väljare som inte tror att den bilden är rätt? Finns det någon professor i pedagogik – som tillhör eliten – som opponerat sig? I så fall, var och vem då? Jag kan ibland undra om liberalerna själva förstod vad det var de drog igång den gången, om de insåg att ingen kommer att möta kritiken, lärare och forskare viker ned sig direkt, alla faller platt. Konsekvensen är förödande: Svensk skola är skadeskjuten i grunden och läraryrket är ett jobb som ingen vill ha – totalt deklasserat av Jan Björklund. Det är nu så få sökande att alla som söker kommer in. Vem vill bli lärare – ett knockat yrke vars prestationer anses vara i botten. Enligt min mening en fullständigt felaktig bild av svensk skola och lärarna och lärarutbildningen.
2. LHS har under flera rektorer (Lundgren!, Frank och Carlgren) missat möjligheten att grunda lärarutbildningen i vetenskap genom att försäkra LHS om ett eget sk vetenskapsområde, som innebär rätten att examinera på avancerad nivå (master, fil. lic. och fil. dr.). Lejonborg och Björklund riktade in sin kritik på just den här punkten: LHS saknade kvalitet – hette det – och då avsåg man i första hand avsaknaden av forskning via eget vetenskapsområde.
Jag menar att de här två punkterna har varit viktiga då Björklund beställt en ny utredning om lärarutbildningen och att det också fanns “tunga” personer som var villiga att leverera “rätt” förslag.
23 December, 2008 kl. 03:27
Tack för klargörandet.
Och jag håller helt med om att det är det här allt handlar om. För det är även min bild. Lärarutbildningen är ju även dess lärare och lärarstudenter. Och vi brister inte mer än på andra håll vad gäller kvaliteten på undervisningen eller viljan till att bli lärare.
24 January, 2009 kl. 13:15
Jag förstår inte kraven på att en utredning ska gå på fotnötter!!
Om det nu vore så enkelt att utreda någonting fram till ett politiskt beslut så vore det väl enklare att be någon luggsliten professor någonstans att ta hela utredningsuppdraget. Men jag återkommer med en dåres envishet till att enbart forskning kan inte vara vägledare för politiska beslut. Om så vore fallet så skulle vi få ändra lärarutbildniningen i grunden vart och vartannat år för att hänga med i det senaste på forskningsfronten, nationellt och internationellt.
Forskningen har självklart en plats i en SOU men den kan inte vara det enda rättesnöret, dels ändrar sig forskningssanningar stup i kvarten, dels finns nästan alltid motsägelsefulla forskningsresultat och då måste utredaren välja det som verkar mest trovärdigt.
Jag har inte läst lärautbildningsutredningen så jag ska inte argumentera i sak, men kan som icke-forskare förstå tanken att man vill ha fram ett politiskt beslut på en lärarutbildning som är utformad så att den står sig ett tag och inte behöver åka slalom mellan tillfälliga trender.
1 October, 2009 kl. 18:33
Jag är lärarstudent och blir synnerligen obehaglig till mods av att läsa Sigbritt Frankes förslag till en ny lärrautbildning. Att sedan den inte har gått ut till remiss till fler än kommuner, skolor och företag är märkligt. Nog borde RFSU ha blivit inbjudna att vara officiell remissinstans hellre än Frisörernas förbund eller Plast&Kemiföretagen.
Sigbritt Frankes kunskap om genus är under all kritik och de få formuleringar som handlar om kön i utredningen är mycket märkliga. HBT saknas och fortfarande föreslås inte att lärare får vare sig obligatorisk utbildning i sexualkunskap eller HBT-kompetens. Finns det hopp att regeringen, innan de lägger fram förslaget till riksdagen, kommer med behövliga ändringar inom detta område? Jag är skeptisk.
2 October, 2009 kl. 10:33
Inga!
Det tycks mig som om du pekar på ett par viktigta problem, som du själv inte är riktigt medveten om? Pedagogik som vetenskap har under hela 1900-talet och fortfarande haft tydliga politiska amitioner – dvs att påverka beslutsfattare, eller att ge underlag åt politiska beslut. Politik färgas av övertygelser och när politiken också färgar in forskningen blir det med nödvänighet så att enskilda forskare ger (medvetet eller omedvetet) uttryck åt politiska uppfattningar om skol- och utbildningsväsendet. Jag inbillar mig att alla som håller på med pedagogik – forskare och lärare – har mer eller mindre bestämda uppfattningar om vem det är som har rätten till kunskaperna; vem som ska ha den mest utvecklade reursen; om vi ska ha sponsrade läromedel i skolan eller inte osv.
Lärarutbildningsutredningen är en enmans/kvinnoutredning. Det är en – om inte just, som du formulerar dig, luggsliten – så i alla fall en erfaren professor i pedagogik, tillika fd universitetsrektor och univeritetskansler som gjort utredeningn på egen hand. En mycket erfaren och kompetent person för uppdraget. Det är det inget fel i. Men, problemet är just detta att utredningar om skolan, lärarutbildning eller andra delar av utbildningssytemet måste sättas samman av personer med olika slags kunskaper, erfarenheter och kompetenser. I varje annat fall riskerar utredningen en politisk eller till och med professionell slagsida.
Självklart håller jag med om att det också måste finnas lärare som är verksamma i den lokala skolans kritdamm i den här typen av utredningar. De ser ju hur lärarkompetensen står sig i en konkret skolpraktik. Det är ett måste – eftersom klyftan mellan pedagogiska forskning och skolans lokala praktik ofta är allt för stor, vid och djup. Få professorer i pedagogik har egen erfarenhet som lärare i barn- och/eller ungdomsskolan, får har egen direkt koppling till en Modellskola eller liknande. Då är det naturligtvis besvärligt att skaffa sig en någorlunda realsitisk bild av skolans vardag. På motsvarande sätt är det få lärare i barn- och ungdomsskolan som har egen erfarenhet av forskning eller koppling till någon forskningsgrupp vid ulärarutbildningarna. Det saknas alltså en tydlig stukturer för ömsesidig kommunikation mellen forskning och yrkespraktik och förtroendet för mellan dessa parter kunde vara bättre.
2 October, 2009 kl. 11:45
Bästa lärarstudent!
Jag är inte tillräckligt insatt i genusteorier men jag har också förstått att utredning är otillräcklig på den här punkten. Det är en allvarlig brist i tider då samhället och debatten för övrigt uppmärksar de här frågorna på ett nytt och öppnare sätt. Lärarutbildningen borde vara på tå här och lärarna medvetna i frågan.
Det du pekar på om att till synes självklara remissinstanser sakans ger orsak till eftertanke.