May 2009
M	T	W	T	F	S	S
« Feb		Jun »
	1	2	3
4	5	6	7	8	9	10
11	12	13	14	15	16	17
18	19	20	21	22	23	24
25	26	27	28	29	30	31

Betygsliknande omdömen för 7-åringar – är det riktigt klokt?

27 May 20:17, 2009 av Tomas Kroksmark

I mitten av 1990-talet publicerade doktoranden Gunnar Hyltegren och jag en text där den då ganska nya läroplanen för den obligatoriska skolans kursplaner analyserades med avseende på kunskapskvaliteter, målbeskrivningar (för femman och nian) liksom hur många mål som fanns beskrivna för varje ämne (det var Gunnars fantastiska arbete som ledde fram till denna skrift). År 2002 inbjöds jag av dåvarande generaldirektören Mats Ekholm att skriva en text i Skolverkets rapport Att döma eller bedöma – tio artiklar om bedömning och betygsättning (Skolverket 2002:708). I dessa båda texter kunde vi konstatera att målen var/är skrivna på en abstraktionsnivå som kräver lokala tolkning, vidare att det i stället för fyra kunskapskvaliteter (som fanns angivna i förarbetet Skola för bildning, SOU 1992:94): fakta, förstå, färdighet och förtroendekunskap blev det i kursplanerna dubbelt så många kunskapskvaliteter. Bara en sådan detalj försvårar det lokala tolkningsarbetet.

Vi kunde också se att målen blev många – 749 mål som ska nås under 6.665 timmars lärande i kombination med ett stort antal kriterier för bedömning och betygsättning. Skillnaderna mellan olika ämnen fann vi också besvärande stor: 8 mål i engelska skolår 5, ytterligare 18 i nian; i ämnet svenska var målen 20 i femman och 22 i nian. Matematikämnet utmärkte sig med 49 mål i femman och ytterligare 120 i nian.

Ett biresultat i analysen visade den tydliga piagetisering i tänkandet som den nya läroplanen gav/ger uttryck för. För övrigt dras utredningen om en ny lärarutbildning med samma sorts problem (En hållbar lärarutbildning, SOU 2008:109). Med det menas att konstruktören (så som Piaget en gång på sin tid) utgår ifrån antagandet att alla elever förmodas lära sig till en viss nivå när de alla är lika gamla. Detta samtidigt som läroplanen hävdar att skolan ska utgå ifrån varje elevs förutsättningar att lära. En av skolans mest slående paradoxer.

En av slutsatserna som vi kunde dra av analysen av Lpo-94 var att ju fler mål det blir desto besvärligare att arbeta målstyrt; ju tydligare konkretionen är desto mer sönderhackat blir ämnet – vilket innebär ytligare kunskaper. Matematiken är det bästa exemplet på det. I den största intervjustudien som är genomförd i Sverige med lärare (Kroksmark, 2009, under utgivning) kunde jag också slå fast många skolor tolkat målstyrningen så konkret, att målen ska brytas ned i delmål för varje skolår fram till femman och på motsvarande sätt i intervallet 5-9. Det kan sluta med att en vanlig skola någonstans i Sverige utöver de 749 olika målen lägga till ytterligare kanske 1.500 delmål.

En mer kritisk slutsats var att det är omöjligt att styra mot mål på så vis som de nu är utformade och så som de omsätts i en lokal skolpraktik.

Nu har målstyrningen och bedömningskraven nått också våra 7-åringar. I de Individuella utvecklingsplanerna ska läraren bedöma varje elevs utveckling och därtill addera en prognos som berättar huruvida eleven kommer att nå den nya målen i trean – eller inte. Det har fått just den konsekvens som Hyltegren och jag varnade för i mitten av 1990-talet. Målen bryts ned i små delmål, kunskapen genomgår en stark konkretisering, den atomiseras för att bli enkelt mätbar; inte för att hjälpa eleven att utveckla förståelse och transformationskompetenser. Allt för att läraren ska känna sig trygg i samtalen med elevens föräldrar. Det är inte svårt att hitta enastående dråpligheter i denna ambition av tydlighet: Nivå 1: Eleven vet vad musik är, Nivå 2. Eleven kan skilja mellan olika instrument, och Nivå 3. Eleven kan namnet på en musiker.

Jag känner betydande oro över den här ‘utvecklingen’. Inte kommer den att leda till ett mer kompetent folk – kanske till bättre resultat i atomiserade kunskapstest? Vart är vi på väg med kunskapsbegreppet?

Den som arbetat i skolan vet hur svårt det är att göra individuella prognoser som sträcker sig längre än ett par, tre veckor. Nu ska prognoser göras som sträcker sig årsvis framöver. Går det att säga vad Lisa har för möjligheter att erövra uppsatta mål som ligger två eller tre år fram i tiden? Alla vet att utveckling hos barn i 7-årsåldern ibland går sakta men säkert för att helt plötsligt hoppa till. Kalles sista dag på vårterminen – när tonerna till blomstertiden tonat ut – är aldrig den samma Kalle som kommer tillbaka i augusti när ett nytt läsår startar. Om klassen i tvåan arbetade med Stenåldern under hela våren minns inte Alva riktigt vad Stenåldern är, när han får frågan i början av höstterminen. En dag arbetade ettorna med bokstaven S – hela dagen i skolan. Barnen skrev i böcker och målade med vatten på tavlan, de hade som läxa haft att klipp S ur tidningar och tidskrifter. De kämpade och slet med dessa S (också de som redan kunde S). Ljudet sssssss låg som ett surr i hela klassrummet – hela den dagen. På eftermiddagen mötte läraren Lukas och hans mamma i fiskaffären. Vardagligt småprat med mycket socialt kitt. Till sist vänder sig läraren till Lukas: “Idag har vi haft en kämpadag i skolan. Eller hur? Minns du vilken bokstav som vi jobbat med?” Paus. “Jodå, T.”

Detta är livet och vardagen i skolan. Villkoren för lärarnas och barnens arbete. Barn är barn och världen är oftast något mycket mer än bara skolan – åtminstone när de lämnat dagens händelser där. Barn är flexibla och fulla av intrasslade och fantasifulla tankar. Mätbar kunskap är något helt annat. Den är statisk och densamma under skoltiden, på fritiden och i de internationella testen. Hur ska barnen, lärarna och skolan kunna möta denna tekniska kunskapsverklighet utan att någon av parterna måste göra våld på sig?

Psykologer gör inga långsiktiga prognoser. Lärarna tvingas att göra det trots att det är en omöjlig uppgift – om man har ambitionen att ha hög precision i prognoserna. Varifrån kommer dessa tankar? Finns det någon som kan visa goda exempel då det fungerar? Någon mer än Jan Björklund måste väl kunna stå upp till försvaret av att mäta och testa och prognostisera 7-åringar? Var är debatten? Varför gör skolan alltid det som politiker – ibland mot bättre vetande - ålägger verksamheten?

Kategori: Betyg & bedömning

6 kommentarer till “Betygsliknande omdömen för 7-åringar – är det riktigt klokt?”

Inte tid till undervisning « Christermagister skriver:
27 May, 2009 kl. 22:02
[...] tal om mål och överdrivna kontroller skriver Tomas Kroksmark i dag om betygsliknande omdömen för 7-åringar och hur mängden mål i skolan gör att kunskapen [...]
Tomas Kroksmark skriver:
28 May, 2009 kl. 08:19
Jag noterade i samband med diskussionen om IUP:erna att sjukgymnaster nu skriver journaler under 51 % av arbetstiden och behandlar patienter under den resterande delen av arbetstiden.
Förändringar i skolan « Christermagister skriver:
28 May, 2009 kl. 17:18
[...] och låter lärarna planera undervisningen i olika teman, där alla ämnen ingår. (Läs Kroksmark om för många mål) Relationerna blir starkare, samarbetet ökar, förståelsen för sammanhangen [...]
David skriver:
28 May, 2009 kl. 20:04
Målformulerandet och konkretiseringen av mål har också blivit en metod. Idag ägnar sig lärare främst åt att nedteckna mål som eleverna ska kunna, och sen får eleverna lära sig det. De flesta lärare jobbar så idag. Målen presenteras för eleverna och sen får de ta reda på vad de ska kunna. Snacka om kall(Säljö) skolkunskap som inte tar sin utgångspunkt i elevernas förförståelse och intresse.

Jag har tidigare här på forumet nämnt att vi från våra rektorer fått i uppdrag att bryta ner alla strävansmål i 18 nivåer…

Lärares främsta uppgift måste väl ändå vara att skapa sammanhang som bidrar till att lärandet ökar. Skolans främsta uppgift blir med denna grundsyn att göra undervisningen angelägen för eleverna och sätta in kunskaper och lärande i ett sammanhang där eleverna känner att de vill lära sig för sin egen skull och inte enbart för betygens eller lärarens skull.

Vi förstår världen som vi känner den. Att lära sig något nytt innebär att uppleva något nytt, och att kunna urskilja vad som är nytt. Utgångspunkten är att eleverna har erfarenheter och att de i skolan ska få erfara nya synsätt, nya problem och sätt att se på världen. Eleverna får möjlighet att vidga sina vyer och upptäcka nya horisonter.
Inga M skriver:
14 July, 2009 kl. 03:58
I det som kallas IUP så förväntas alltså till och med eleven själv att kunna beskriva vad den ska lära sig under någon termin / något läsår framåt!! En 7-åring!!!! Som har fullt sjå med att planera vad den ska göra de närmaste 30 minuterna framåt!

Hallå skolbeslutsfattare!!! Vakna upp, kliv ur skrivbordsstolen och var välkomna ut i verkligheten en stund.
Tobias Lindberg skriver:
23 July, 2009 kl. 02:56
I Haninge har politikerna och förvaltningsledningen sedan några år infört kunskapskontroller redan i förskolan, från 4 års ålder. Efter anmälan från mig har dock skolinspektionen nyligen uttalat att detta inte är förenligt med läroplanen. Jag ville bara med detta visa att det finns politiker och byråkrater som inte sätter gränsen ens vid grundskolan när det gäller att kontrollera och testa barn.

Om bloggen

Kalender

Betygsliknande omdömen för 7-åringar – är det riktigt klokt?

6 kommentarer till “Betygsliknande omdömen för 7-åringar – är det riktigt klokt?”

Lämna en kommentar

Kategorier

Arkiv

Länkar

Meta