Den nya forskningen

Under juli månad har Göteborgs Postens kulturredaktion diskuterat universiteten och forskningen i vårt land. Tror att det var Mikael van Reis som i kölvattnet av Sven-Eric Lidmans mycket läsvärda artikel i DN den 29 maj inledde diskussionen. Därefter är det Eva-Lotta Hultén som fört diskussionen vidare. Dagen texten (14 juli) har pedagogikämnet i fokus.

I hårt kondenserad form beskriver texterna ett universitet med forskare där hälften av forskarna under majoriteten av tiden söker pengar för forskning och den andra hälften har anslag för att utvärdera den forskning som den första hälften av forskarna gör (via doktorander). Därtill att universitetens sk tredje uppgift – som innebär att forskningsresultat ska göras tillgängliga för yrkesutövare och allmänhet helt gått förlorad. Eftersom det inte längre är en merit att skriva populärvetenskapliga texter, delta i debatter eller på annat sätt göra forskningen tillgänglig för en bredare publik. Det som räknas som kvalitet i forskning är om forskningen drivs med externa medel och att resultaten (oavsett vilka dessa är) publiceras internationellt (läs: i USA) i så högt rankade vetenskapliga tidskrifter som möjligt.

I dagens artikel – som alltså specifikt tar upp pedagogikämnet – är det professor Ingrid Pramling Samulesson vars röst vi får höra. Hon påpekar att det nya systemet också tagit död på viljan till offentlig debatt och kritik. De flesta forskare i pedagogik anser att den nu förda skolpolitiken leder fel men ingen vågar säga något.

Få (forskare) vill gå in i skoldebatten eftersom det inte ger några meriter och dessutom medför en risk att mista anslag om anslagsgivarna tycker att man uttrycker fel åsikter.

SÃ¥ citeras Pramling Samulesson i dagens GP, s. 50.

Universiteten är inte längre vad de än gång varit. Forskare har inte på samma sätt som tidigare – och som Liedman är ett lysande undantagsexempel på – uppdraget att delta i samhällsdebatten och att föra ut nya forskningsrön till allmänheten. Det är ingen tvekan om att striden om pengar blivit betydligt hårdare och att det i en sådan utveckling utvecklas vetenskapliga kameraderier och själviskhet. Det talas mycket om samarbete och tvärvetenskaplig tematik men i realiteten är det nästan alltid den enskilde forskaren som det gäller. Detta har jag noterat under de nu snart 30 år som jag varit verksam vid universitet och högskolor (Göteborg, Umeå, Luleå och Jönköping). Det jag nu gör skiljer sig en hel del från det jag tidigare gjorde på min arbetstid och från den forskarutbildning som jag en gång tog mig igenom.

Sedan en tid tillbaka driver jag Akademin för skolnära forskning. Här samsas 13 kommuner (dvs 182 skolor, 3.280 lärare och 39.352 elever 1-19), Företagarna i Jönköpings län med forskare vid HLK. Det är en omfattande verksamhet på flera olika sätt. Forskning är en viktig del men också den infrastruktur för kunskapsdelning som Akademin organiserar – dels ute i skolorna men kanske främst genom Kunskapsepidemin. Den arrangeras varje år under vecka 33. I år deltar ca 2.400 lärare och 164 rektorer från länet plus ett 50-tala forskare. De stora förlagen är representerade via stora montrar med kurslitteratur för lärarutbildare och lärare, böcker o.a. för barn och elever i för-, grund- och gymnasieskola liksam det allra senaste när det gäller digitaliserade läromedel. I ett snävt perspektiv taget från de krav på kvalitetsredovisning av vad jag gör är detta helt meningslös verksamhet. Den ger inte högskolan några meritpoäng och inte mig heller (eller de som arbetar nära och tillsammans med mig).

Hulténs text idag avslutas med en fundering över och en fråga om vart pedagogisk forskning egentligen är på väg. Om den inte alls ska ha med skolans praktik och lärarutbildningen att göra, vad finns då kvar att göra? Om det heller inte finns en enda professor i pedagogik i landet som vågar ta striden för ämnet, lärarutbildningen och lärarnas möjligheter att forskningsgrunda professionen, vem ska då göra det?

Ett alternativ är ju att pedagogisk forskning studerar sådant som inte har med skolan och lärarutbildningen att göra, utan undersöker sådana frågor och levererar sådana svar som bara den politiska makten och beslutsfattarna vill ha. Eller hur var det nu Pramling Smuelsson sa:

[…] medför en risk att mista anslag om anslagsgivarna tycker att man uttrycker fel åsikter.