Tomas Kroksmark är professor i pedagogik och ansvarig för Akademin för skolnära forskning och utveckling vid HLK. Bloggen diskuterar forskning och utveckling som är av skolnära karaktär.Albert Einstein och lärarskickligheten
27 December 19:16, 2009 av Tomas Kroksmark
Vi har nyligen på denna blogg diskuterat frågan om vad det innebär att vara kompetent eller till och med excellent som lärare. Gunnar Liljenvall hävdade, förmodligen helt korrekt, att Albert Einstein var en sådan lärare som lyckades att få också nybörjare att förstå komplexa fenomen. Nu tillskrivs myten Albert Einstein rader av de mest enastående förträffligheter och det behöver ju inte vara sant i någon absolut mening att han ägde just didaktisk excellent. Men frågan restes i ett viktigt sammanhang där en linje kunde dras mellan huruvida lärarskicklighet kan vara förvärvad eller om den är medfödd – rent av en kombination. Skulle en knastertorr fysiker som Niels Bohr någonsin ha kunnat bli en skicklig universitetslärare?
Efter att ha konsulterat min didaktiska boksamling hittade jag faktiskt en bok av en av Einsteins arbetskamrater Reg Revans. Vid det forskningslabb som han verkade fanns förutom Einstein ytterligare fyra nobelpristagare som Revans fann fullkomligt odugliga på att lära studenterna det de själva kunde – Einstein undantagen (faktiskt). Revans beskriver hur Einstein arbetade, inte bara med sin egen forskning, utan också med studenterna. Han sa vid ett tillfälle till Revans: “If you think you understand a problem, make sure you are not deceiving yourself”. I en didaktisk situation är det är bra fråga – om du tror att du förstår hur studenterna förstår ett problem, kontrollera att du inte misstar dig. Satsen pekar på svårigheten i att verkligen försöka förstå hur en annan människa förstår eller uppfattar ett problem. Det är omöjligt att göra anspråket på att helt ut förstå hur någon tänker eller förstå något – vi kan ju bara förstå det genom att höra hur/lyssna till vad studenten säger/berättar för oss om hur han/hon förstår saken. En av Edmund Husserls assistenter vid Universitetet i Frieburg Edith Stein hävdade att ”Jag kan möjligen förstå hur det känns när du har huvudvärk men jag kan inte ha ont i ditt huvud”. Om det är detta som Einstein antyder är det en viktig didaktisk insikt.
Men Revans säger också att Einstein menade att de frågor som vi formulerar ska vara lagom annorlunda – dvs inte så aparta att ingen eller få kan förstå dem och inte heller så förenklade att de blir banala. Att ställa en lagom annorlunda fråga är mycket svårt. Sokrates kanske kunde det – Paulo Freire kunde det definitivt. Kunde Einstein? Vad som krävs för en sådan fråga är två skilda sorters kunskaper – ämneskunskap och kunskap om vad som är en lagom ovanlig fråga för en student – en grupp där det som är lagom annorlunda för den ena kanske inte nödvändigtvis är det för den andre. Jag menar att detta är någonting som lärare ska tillägna sig i lärarutbildningen (om den ska vara hållbar) och att varje universitetslärare utan pedagogisk utbildning måste lära sig att inte bara förstå, utan att också omsätta i en didaktisk praktik.
28 December, 2009 kl. 12:44
Spännande att vi närmar oss fenomenologiska angelägenheter nu. Nyckeln kanske handlar om att skapa genuint intersubjektiva relationer med sina elever, och då kanske även andra uttrycksformer än verbalt tal kan menas bidra till konstitueringen av gemensamma förståelsehorisonter? Jag tänker på Merleau-Ponty bl.a ….och går vi utanför fenomenologin så har vi ju Meads spännande bidrag kring olika gesters roll (t.ex Moira von Wrights pedagogiska rekonstruktion i ”Vad eller vem?”). Vi har ju också en intressant avhandling av sociologen Jonas Aspelin (nu även pedagog) som studerade ansiktsuttryck och kroppsliga gester i detalj i samband med interaktioner i klassrummen, och visade hur de kunde kopplas till upplevda emotioner av några slag (”Klassrummets mikrovärld”, 1999)
Jan Bengtsson har en underbar passage i sin skrift från 1984/1986 (s.30-31). Han förklarar hur han menar när han påstår att dialogen inte endast bör göras beroende av människors hörsel- eller talförmåga, eller liknande. Han resonerar kring handskakningens betydelse m.m och kommer sedan över till blickars betydelse: ”Även den andres blick är naturligtvis ett exempel på ett tilltal som uppfordrar till svar. Det rena tittandet på den andres ögon upphäver emellertid den levande relationen mellan oss och gör den andre till ett ting. För att den levande relationen skall kunna upprätthållas fordras åtminstone en slags blickarnas interaktion; för torteraren som inlåter sig på en sådan interaktion är arbetsron förstörd.”
Vad jag med dessa spridda ord (i all hast) ville beröra, handlar om vikten att ingå aktivt i elevrelationer i den didaktiska situationen. Läraren som en god lyssnare är en grundläggande del här men kanske även hela hans / hennes sätt att vara, interagera och tolka elever på ett holistiskt vis är betydelsefullt här…? Som aktiva (medmänskliga) subjekt kan kanske lärare och elever lättare ställa ”rätt” typer av frågor och bekräfta varandra på uppbyggliga vis? Frågan återstår då huruvida sådana fruktbara relationer skulle komma till stånd; om det i så fall verkligen går att iscensätta ”äkta” intersubjektivitet med hjälp av didaktisk rationalitet??
28 December, 2009 kl. 19:09
Gaby!
Jag är säker på att just (livsvärlds)fenomenologin – den som professor Jan Bengtsson i Göteborg är den främste indroduktören av i svensk nutidspedagogik – kan ge oss goda och nödvändiga insikter i lärandets mysterium och i lärarprofessionens grundläggning. Den kan också ge oss de koncisa orden, termerna och begreppen. Jag menar därtill att fenomenografin (den som är är grundad i livsvärlden) kan visa oss vägen till en utvecklad bestämning av vad vi bör avse men begrepp som lärarkompetens och lärarskicklighet. Till exempel skulle det vara bra om samtliga lärarstudenter runt om i landet lärde sig att använda en vetenskaplig fenomnografi som ett grundläggande steg i att analysera lärandets komplexa praktik. Då skulle alla lärare, lärarutbildare och lärarstudenter efter hand ställa sig på ett gemensamt vetenskapligt fundament och med den utgångspunkten kunna ta sig vidare till egen forskning som är är kritdammsnära (det är detta som kommer att ske i Modellskolan). Fenomenografin har den fördelen att den verkligen ligger nära undervisningens och lärandets praktik och den kombinerar kunskapsutveckling i gränssnittet mellan ämnesteori och didaktik – fenomnografisk didaktik(sic!), om man så vill? Lärare och lärarutbildning måste nig enas om ett eller ett par vetenskapliga fundament, som identifieras av att de går att använda i en komplex och konkret verksamhet. Jag tror att vi kan lära en del från sociologin på den punkten – där han alla sina klassiker oavsett vad de sedan gör eller kommer fram till.
Det finns ytterligare an dimension i läraryrket som vi av någon anledning förlorat – och det är kunskaper om kompetensens och lärandets historia. Det tycks mig som om lärarutbildare och pedagoger i allmänhet lider av någon slags kollektiv minnesförlust. Mantrat är ofta det som kallas ”senaste pedagogiskt nytt”. Få lärarutbildare, lärare eller lärarstudenter har läst till exempel Platons dialoger, Rousseaus bok Emile eller om uppfostran. Nästa ingen har läst Comenius fantastiska bok Didactica Magna – Stora undervisningsläran – med den vidunderliga och hisnande undertiteln: ”En fullständig framställning av konsten att lära alla allt”. Den används inte på någon lärarutbildning, så vitt jag vet. Orsaken förstår jag inte – annat än att den är ”gammal”.
Gaby talar om Jan Bengtssons och Merleau-Pontys fenomenologiska kroppstema, om ögonkastet som så viktigt i didaktiska situationer. Om detta har också Fridtjuv Berg skrivit i texten Iakttagelser vid en lektion (1886) liksom C. O. Arcadius i Handledning i folkskolepedagogik för seminarister och lärare (1903). Berg betonar:
- Var grundtanken märkbar hos läraren?
- Var lektionen lämpad efter barnens uppfattningsförmåga?
- Var lektionen livlig?
- Var lärarens språk rent och klart med behörig tonhöjd och styrka?
Arcadius betonar å sin sida bland annat:
- Var urvalet avpassat efter lärjungens behov?
- Var den logiska dispositionen av innehållet klar och överskådlig?
- Var frågorna rätt bildade? Togs hänsyn till barnens avgivna svar vid framställande av nya frågor?
- Var lärarens hållning värdig?
- Behärskade läraren klassen genom värmen i lärarens ton och kraften i lärarens blick?
- Var läraren livande och väckande i undervisningen?
- Talade läraren inte för mycket själv?
Ett litet axplock ur läraryrkets egen historia ehuru av de allra flesta helt okänd. Det säger kanske något om den exklusiva inställning som lärarutbildare och pedagoger har och har haft till de erfarenheter och den kunskap som läraryrket en gång vilat på.
28 December, 2009 kl. 21:19
Tack Tomas för ett mycket läsvärt svar.
Du har mitt fulla stöd när det gäller tankarna om den historielöshet som tycks prägla pedagogiken som akademisk disciplin. Men här ju du gjort en lysande insats genom din bok “Den tidlösa pedagogiken” (fick den av en gemensam vän, faktiskt!).
Likaså det du skriver om sociologin. Jag är själv glad att jag läste en hel del inom det efter min lärarutbildning. Vem vet, det är kanske rentav det som bidragit till att jag ville bli just forskarstuderande inom pedagogik idag… En hög teoretisk / filosofisk medvetenhet motverkar eklektiska tendenser och närsynta tolkningar av empiri?
Angående Jan B så har jag för mig att han har skrivit i uppskattande ordalag om dina försök att förankra fenomenografin teoretiskt. Jag har tänkt att läsa om detta då jag också tror att just din omnämnda koppling mellan fenomenologin och fenomenografin behöver tydliggöras och diskuteras ännu mer explicit i många forskningssammanhang.
Gott Nytt!
4 January, 2010 kl. 08:25
[...] Albert Einstein och lärarskickligheten [...]
26 April, 2010 kl. 10:12
Det här gillade jag! Får jag citera dig i mitt examensarbete?
Fenomenologin tror jag personligen inte kan omfattas av alla, av skäl som kan tillskrivas personlig läggning och individuell inlärningsstil. Men jag misstänker – som du själv? – att de lärare som når excellence rör sig hemtamt inom fenomenologins område, till skillnad mot de som kan vara nog så excellenta experter inom sitt område – men närmast dysfunktionella i social interaktion.