Tv̴ bokslut Рdecenniet som gick

I december månad 1999 skrev Umerto Eco (La Repubblica), Jürgen Habermas (Die Welt) och Pierre Bourdieu (Le Figaro) varsin betraktelse över framtiden. Jag vet inte var texterna  nu finns men minns dem som mycket läsvärda. Idag är det exakt tio år senare.  Göteborgs Posten Kultur har uppmärksammat detta genom att publicera åtminstone två intressanta tänkare. Det gäller  den numera i Göteborg naturaliserade lundensaren Sven-Eric Liedman, som skriver under rubriken 00-talet som gick Den nya gränslösheten (29 december) och Umberto Eco (professor emeritus vid Universitetet i Bologna) bidrar med en fundering om skolkunskap: Allt färre fakta till någon nytta (31 december).

BÃ¥das texter är den här gÃ¥ngen retrospektiver – de lägger ut ett antal tankar kring decenniet som gick. Liedman, en i vanliga fall skarpsynt idéhistoriker, skissar en dyster bild om än i en intelligent dialektik av begreppet gränslöshet. Allt har emellertid blivit till det sämre. Orättvisorna pÃ¥ Jorden ökar genom den utvidgade gränslösheten i den rika världen och tilltagande behov att hindra gränslösheten för världens fattig. I den andra delen av texten där han berör globaliseringen tycks mig det nu som om Liedman blivit ett generationsoffer. Han vill inte se att den utveckling som sker i världen ocksÃ¥ för med sig ett viktigt gryningsljus. Han talar bland annat om att det finns tvÃ¥ slags globaliseringar – en snabb och en lÃ¥ngsam. Den snabba har med kapitalförflyttningar att göra den andra rör flyktigströmarna (där jag menar att han tänjer begreppet globalisering allt för lÃ¥ngt). Liedman mÃ¥lar dessa i samma färgnyans som trycksvärtan i tidningen. Men han glömmer att globaliseringen ocksÃ¥ kan ha positiva förtecken. MiljöfrÃ¥gan är ett sÃ¥dan tecken, som vi kommer att fÃ¥ mycket mer av.

Den globaliserade ekonomin har pÃ¥ ett tydligt sätt visat att när det svider i skinnet pÃ¥ världens största företag dÃ¥ ropar man pÃ¥ hjälp frÃ¥n skattebetalarna – frÃ¥n Staten. Jag skulle ha velat se en liedmansk analys av det förhÃ¥llandet – när den globala finanskrisen viner runt öronen pÃ¥ kapitalet blir vi alla socialdemokrater?

Inte heller diskuterar Liedman globaliseringen av demokratin. Aldrig tidigare har vardagsmänniskan haft så stor tillgång till information på nätet om vad som händer i till exempel Iran eller i Nordkorea; aldrig tidigare har vi kunnat samtala i realtid via webb 2.0 med vem som helst (i princip) på detta jordklot. Den här typen av global öppenhet och kommunikation hade jag förväntat mig att Liedman skulle ha sett och kommenterat. Likaså den globala kunskapsfrågan; var och en av oss har tillgång till inte bara all världens information, utan också all den samlade kunskap som går att förmedla globalt, genom Internet. Vi kan klicka oss fram till Liedmans artikel, när vi vill, var vi än är. En sådan text, publicerad i december 1999 hade vi inte kunna finna lika enkelt. Frågan som Liedman kunde ha diskuterat är om just information och kunskap i globala tider har förändrat något då det gäller demokratiseringen av kunskapen.

Jag misstänker att Sven-Eric Liedman nu tappat greppet, han vill inte eller kan inte se vad den nya digitala teknologin kan göra med oss och vi med den. Det är ett visset konstaterande.

Umerto Ecos text (översatt av Ragnar Strömberg) tar ett mera skolnära grepp. Han diskuterar hur vi offrar den digitaliserade generationens växling av kunskap till information. Eco hävdar dÃ¥ att information inte är mycket värd om den inte kan placeras i ett bildat sammanhang. Han stÃ¥r alltsÃ¥ lÃ¥ngt ifrÃ¥n den svenska kunskapsdebatten i skolan – där teknisk mätbar ämneskunskap har fÃ¥tt den högsta rankingen.

Eco hävdar att det för en uppväxande generation är omöjligt att förstÃ¥ ca 3/4 delar av den västerländska bildkonsten om de inte känner till händelser och gestalter i i Gamla och Nya Testamentet eller helgonlegenderna. “Vem är flickan som hÃ¥ller ett fat med sina ögon pÃ¥?” FrÃ¥gan är ställd till vÃ¥r ungdomsgeneration. “Är det en scen ur Night of living dead? eller riddaren som skär sönder sina kläder – gör han reklam för Armani?” Eco nämner inte Mel Gibsons tolkning av Golgatavandringen (filmen heter The Passion). Den uppfattas av sÃ¥väl unga som gamla i regel som en meningslös orgie i vÃ¥ld. FÃ¥ vet att Gibson i detalj filmatiserat den beskrivning som evangelisterna faktiskt gör. VÃ¥ldet där är obeskrivligt. Ecos kritik gäller främst att vÃ¥r skola hÃ¥ller pÃ¥ att bli en institution för information dÃ¥ vi i vÃ¥ra läroplaner stryker bort sÃ¥dant som har med vÃ¥rt intellektiella arv och vÃ¥r västerländska idé- och kulturhistoria att göra och som är den främsta möjligheten att dechiffrera information till bildning. Det blir fel dÃ¥ Zeus och Athena lämnar skolan, dÃ¥ vÃ¥ra femtonÃ¥ringar inte vet vilka de Tre vise männen var – pÃ¥ samma sätt  är det farligt för en nation med ambitioner om ett bildat folk att förvandla religionsundervisningen till information. Om den religiösa frÃ¥gan är för känslig i Sverige (jag kan nämna att jag som icke-kristen skrev boken om Didaskalos [läraren pÃ¥ grekiska och den titel som evangelisterna gav Jesusgestalten i NT] av ren nyfikenhet pÃ¥ didaktikens tidigaste historia i den judiska idétraditionen. Jag har varit inbjuden till snart sagt samtliga universitet i Skandinavien för att tala om bokens innehÃ¥ll men endast och uteslutande till de teologiska fakulteterna – inte en enda inbjuda frÃ¥n nÃ¥gon pedagogisk institution) skulle ett skolämne som konst – och Idéhistoria kunna behandla sÃ¥väl vÃ¥rt kulturarv som vÃ¥r historia.

Eco har en viktig poäng, ett meddelande till oss som arbetar i och med skolan. Vilken kunskap är nödvändig för att förstå information; vad behöver vi veta för att begripa vår nutid i ljuset av vår egen konst- och idéhistoria? Frågorna följer också med oss in i lärarutbildningen. Vad behöver lärare förstå för att kunna etablera vetande? och när blir fakta oanvändbara i skolan?