Tomas Kroksmark är professor i pedagogik och ansvarig för Akademin för skolnära forskning och utveckling vid HLK. Bloggen diskuterar forskning och utveckling som är av skolnära karaktär.Pojkarnas svaga skolprestationer – igen
14 January 15:30, 2010 av Tomas Kroksmark
SVT hade igår (den 13 januari) ett inslag i Rapport om resultaten i den svenska grundskolan. Här i lokalteve (Smålandsnytt) hade man gjort ett reportage från den kommun som har de svagaste resultaten då det gäller möjligheten för eleverna att ta sig från grundskolans nionde skolår till något av gymnasieskolans nationella program. I Småland är det Lessebo kommun som har det besvärligast. (In med länk här). Där intervjuades två elever från nian och de hävdade att orsaken till de skrala resultaten i väsentlig grad var lärarnas problem med att förklara på ett begripligt sätt. Annars är det betydligt vanligare att skolan hävdar att det i första hand är elevernas ”fel” att de inte lär sig alternativt att de lär sig. Pluggkulturen är ett sådant antagande, eleverna är lata, de har för dåliga grundkunskaper, en viss familjetradition etcetera. När vi ringde runt till de 36 skolor av 6.137 (2008) i Sverige som deklarerade full måluppfyllelse i nian (samtliga elever når minst G i alla ämnen) nämnd samtliga rektorer att orsaken till de fina resultaten ligger hos eleverna.
I riksteve talade man om att grabbarna ligger sämst till (i 9 av 10 kommuner) och att det i huvudsak beror på att grabbar som grupp är innehavare av en ”negativ pluggkultur”. I andra sammanhang kan man höra att skolan är en kvinnodominerad arbetsplats, vilket skulle påverka pojkarnas resultat negativt.
Kanske kan det ligga något i dessa båda antagande men jag hävdar att de inte alls räcker som en förklaring till varför pojkarna är bättre än flickorna i nian. För att hitta fram till en bättre underbyggd förståelse av situationen behöver man göra en analys enligt följande: Vi vet att flickor som grupp når bättre resultat i skolan än vad pojkar som grupp gör. Då kan vi göra antagandet att flickor gör någonting i skolan som pojkarna inte gör – och det som flickorna gör är tillfördel då det gäller att erövra skolkunskaper i en jämförelse med pojkarna. Mot den här bakgrunden kan vi också gör antagandet att lärarnas undervisning i skolan justerar inte för olikheterna mellan flickor och pojkar. Det betyder att skolan generellt använder sig av arbetssätt och/eller -metoder som gör det möjligt för den ena gruppen att nå bättre resultat än den andra. Om detta är en rimlig slutsats bör det betyda att skolans undervisning på en systematiskt sätt passar flickor bättre än pojkar – annars skulle inte skillnaden kunna vara signifikant. I andra ord stöder lärarna genom sin på ett systematiskt sätt flickornas lärandemetoder.
Om vi ger oss på den här problemställningen behöver vi reda ut två förhållanden: hur undervisar lärare (på gruppnivå) och hur lär sig flickor (på gruppnivå)? I den stora undersökningar som jag gjorde 2003, 2004 och 2006 (fokussamtal med sammanlagt 1.526 lärare från förskola till och med gymnasium) om bland annat undervisningsmetodiken, visade det sig att det från millennieskiftet (ungefär) har de elevaktiva arbetssätten och -formerna blivit allt vanligare, framför allt i arbetet med de yngre barnen (förskolan sedan länge – men nu också tydligt i åldrarna 6-13, något svagare i åldrarna 14-19). Elevaktiva arbetssätt är betydligt mer abstrakta för eleven än vad traditionell katederpedagogik är. Det kan alltså vara så att flickorna tidigare än pojkarna erövrar de abstrakta arbetssätten, de lär sig snabbare att förstå vad de går ut på och hur de leder till kunskapsutveckling – att man blir ”duktig”.
De karaktäristiska som det går att tilldela de elevaktiva arbetssätten och som eleven måste klara av är följande:
- Eleven måste kunna ta och förstå en instruktion. Det betyder att veta vad uppgiften handlar om.
- Eleven måste hålla sig till sak. Hur trist den än verkar och hur många intressanta saker det finns runt om är det Saken som gäller.
- Eleven måste kunna arbeta i team/grupper.
- I gruppen måste eleven vara förhandlingsbar, dvs kunna ta andras förslag och idéer och samtidigt vara beredd att leverera sådana.
- Eleven måste acceptera att framgång i lärandet kräver hårt arbete.
- Eleven måste kunna uppskatta förhållandet mellan tid och planerat resultat. Det betyder att kunna beräkna att så och så mycket kan man hinna göra på den tiden som är avsatt.
- Eleven måste vara medveten om att man i arbetet måste komma fram till något, ett resultat.
- Resultatet ska också redovisas på ett genomtänkt sätt – vilket i praktiken betyder att det ska vara i sådant skick att det är bedömningsbart av läraren.
De här punkterna är nödvändiga för att eleven ska kunna klara av att arbeta med avancerad/abstrakta arbetssätt och -metoder – och det klarar flickorna tidigare och bättre än vad pojkarna gör.
Slutsatsen är att skolans lärare behöver vidga sin metodiska kompetens, kunna variera mellan skilda former för undervisning i förhållande till de skilda förutsättningar som eleverna bär med sig.
14 January, 2010 kl. 21:02
[...] [...]
14 January, 2010 kl. 21:15
Har man någon koll på varför töserna klara detta bättre än gossarna? Varuti ligger själva skillnaden mellan könen i denna aspekt? Har den konstruerats under resans gång, isf av vem och när, eller är den mer av biologisk art?
Det tycker jag vore intressant att få reda på.
19 January, 2010 kl. 07:50
[...] får man inte veta. Kroksmark menar att skolans undervisning passar flickor bättre än pojkar (se länk). Jag tar med mig de båda inläggen till våra arbetslag för att höra hur lärarna tänker kring [...]
19 January, 2010 kl. 10:01
Morricas fråga kan hanteras på flera olika sätt, med skilda antaganden. De biologistiska teorierna är en möjlighet, som hävdar att vi genetiskt är olika från födseln. Andra antaganden, som kan föras in under teorier som anges vara t.ex. konstuktivistiska; kontruktionistiska, hävdar å sin sida att kön är en social konstruktion. Vi “gör” varandra till kvinnor och män. En tredje möjlighet är att kön konstitueras, dvs vi blir de vi är i konstituerande processer i det levande livet (inte som blodlös teori); i interaktion och dialog med andra i en gemensam vardagsverklighet. En man/kvinna är alltid en man/kvinna i förhållande till det sammanhang han/hon finns i och relativt den variation som omger “manligheten/kvinnligheten”.
Hemkunskap, pojkar och lärande påpekar i sin blogg att någon hävdar att uppdelningen mellan pojkar och flickor i skolan (och för övrigt) är hopplöst ute och övergiven. Det är svårt att ta den synpunkten helt oreserverad, då Skolverkets offentliga statistik bygger på kategorier som betyg, ålder, etnicitet, ämnen, klass och kön. Det är å andra sidan viktigt att också diskutera skilnader med utgångspunkt tagen i begreppet intersektionalitet. Det är ett analytiskt hjälpmedel med vars hjälp vi kan synliggöra olika maktordningar, där identitetskategorier som kön/genus, etnicitet, ålder, betyg, ämnen är sådana (som redovisas i Skolverkets SALSA och SIRIS) men där det i intersektionaliteten också ingår identitetkategorier som sexualitet och funktionsduglighet. Det är uppenbart att dessa identitetskategorier på olika sätt måste vävas samman då det gäller att bättre förstå orsakerna till att elever gör olika prestationer i skolan. I viss utsträckning görs det redan nu men kanske ännu inte fullt ut.
22 January, 2010 kl. 14:31
Hej Tomas
Det talas om pojkarnas skolprestationer som om de står i kontrast till flickornas goda prestationer. Enligt PISA2006 och TIMSS2007 i matematik och naturvetenskap(fy,ke,bi) finns ingen skillnad i resultat mellan svenska pojkar och flickor. Samma sak gäller TIMSSadvanced2008. Däremot får flickorna högre betyg i dessa ämnen. I svenska och engelska får flickor högre betyg i förhållande till resultatet på nationella prov än pojkarna. I ämnet teknik får flickorna högre betyg än pojkarna trots att pojkarna sannolikt är mer intresserade av ämnet.
Resultatet på skriftliga prov är inte det enda underlaget vid betygssättning, men trenden är tillräckligt entydig för att ställa frågan: får pojkar lägre betyg än flickor på grund av andra skäl än att de har sämre kunskaper?
Du kallar en del arbetssätt aktiva. Är inte allt lärande aktivt? Kan man lära sig något utan att vara aktiv? Eller menar du att eleverna i ett aktivt lärande sköter lärandet på egen hand såsom sker i hög grad i matematik med känt resultat. När läraren berättar måste eleverna aktivt lyssna och lära, när läraren för en dialog måste eleverna aktivt delta i dialogen, när läraren löser problem tillsammans med eleverna måste eleverna aktivt komma med egna förslag, när läraren visar experiment i naturvetenskap måste eleverna aktivt föreslå förklaringar till resultaten. I dessa undervisningsformer vilar ett delat ansvar mellan lärare och elev till skillnad från de metoder du kallar elevaktiva (grupparbete, projekt ….) som ofta lägger för stort ansvar på elever (som du påpekar) med passivitet som följd.
För att befästa kunskaper på djupet måste eleverna självklart på egen hand eller tillsammans med kamrater arbeta med olika uppgifter inom ämnet, ”learning by doing” i matematik är att lösa väl utvalda problem. De undervisningsformer jag radade upp ovan måste, enligt men mening, ofta inflikas för att befästa begrepp och förståelse, för att ge ledtrådar i arbetet, för att komma vidare etc. Jag misstänker att många lärare väljer de fria arbetsformerna dels på grund av bristande ämnesdidaktiska och ämnesteoretiska kunskaper och dels på grund av den oordning som råder i klassrummen – läraren kan ofta inte göra sin röst hörd. Detta sistnämnda är ingen överdrift och måste noga beaktas när man funderar på hur elevernas lärande ska förbättras.
Skulle det vara så att pojkarna inte har så mycket sämre kunskaper än flickorna som betygen visar och flickorna samtidigt är mer mogna och flitiga måste arbetsformerna som råder i dagens skola ifrågasättas. Inte därför pojkarna inte är mogna för dessa arbetsformer utan därför att varken pojkar eller flickor gynnas. Jag instämmer i att skolans lärare behöver vidga sin, obs!, såväl metodiska som ämnesteoretiska kompetens. Ämnesdidaktik och ämnesteori hänger ihop!
Det är väl lärarutbildningens uppgift att ge studenterna verktyg så att de i sin undervisning själva kan utvecklas. Hur vill du ändra i lärarutbildningen?
15 February, 2010 kl. 19:09
Hej – Jag har läst här och för en tid sedan skrev jag om pojkar och skolan, det har blivit ett välbesökt blogginlägg så jag bifogar det här och hoppas på någon slags tanke eller gensvar, i övrigt önskar jag allt gott,
Anne-Marie Körling
http://korlingsord.se/?p=3491