Tomas Lindroth, doktorand

Fenomenologin tror jag personligen inte kan omfattas av alla, av skäl som kan tillskrivas personlig läggning och individuell inlärningsstil. Men jag misstänker – som du själv? – att de lärare som når excellence rör sig hemtamt inom fenomenologins område, till skillnad mot de som kan vara nog så excellenta experter inom sitt område – men närmast dysfunktionella i social interaktion.

Att göra läraryrket till ett “högstatusyrke” är jag rädd resulterar i samma fenomen som inom läkarkåren: det är många läkare som INTE är där för MÄNNISKORNA… och det märker man som patient…

Alla vet hur det går till på mindre orter – vilket i vårt lilla land även inkluderar storstadsområdena (Moskva: 13 milj invånare som en jämförelse): Man är nära bekant med en massa folk och släktled, passar sig noga av personliga skäl för att stöta sig, vill ligga bra till hos vissa, en del släkter är lokalt kända i näringslivet och hyllas ständigt… Det här märker eleverna, och de som bäst behärskar de sociala koderna vinner.

När ska svensken erkänna detta, som alla invandrare möter när de ska söka jobb? De byter namn för att passa in, men märker snart att det inte räcker. Det gör det inte för en vanlig Svensson heller, när en Hamilton äntrar scenen.

Den som inte erkänner att detta påverkar betygssättningen ljuger. Som väl är vet jag att vissa slipper undan denna anklagelse, nämligen de som har flyttat på sig och inte har några släktband att ta hänsyn till.

Detta utgör själva kontexten för aktiviteten betyg och bedömning i skolan. Centralt utformade prov i alla ämnen med externa bedömare skulle råda bot på en hel del, åtminstone för vissa delar av kurserna.

Det handlar således inte alls om lärarnas kompetens, utan deras vilja att sätta rättvisa betyg. Dessvärre är de flesta naiva och omedvetna om att själva vara en del av denna negativa sociala interaktion. Så hur kommer man åt det? Inte med fler lagar och regler i alla fall.

Någon risk att de pedagogiska – eller didaktiska – institutionerna vid universiteten skulle försvinna är det inte men jag tror att det i framtiden kan bli tal om inomvetenskaplig forskning/grundforskning där och tillämpad forskning i den lokala skolans praktik. I den bästa av världar sker ett utbyte av kunskap mellan institutionsforskningen och den mer praktiknära forskningen. Några traditionella D-uppsatser hade jag nog inte tänkt mig, snarare nya och innovativa sätt att kommunicera forskningsresultat mellan skolans praktik och vetenskapssamhället.

Den forskning som lärare gör ska inte förse universitets forskare med data. Den får vi nog hämta själva. Den lokala forskningen ska i första hand vara till för att utveckla de egna verksamheten – möjligen i andra hand spridas om den har generella värden. Jag håller med dig att det finns exempel på forskning där man med utgångspunkt i ett mycket litet material drar alltför vida och generaliserande slutsatser. Även om det i det första ledet betonas att det är ett litet material och att viss försiktighet i generaliseringen anbefalles av forskaren – blir det i nästa led inte sällan tolkat som om det vore generellt. Sådant slarv är aldrig bra för trovärdigheten.

I Finland har lärarna med sig en masternivå från lärarutbildningen. Dit är det nog lång väg att gå i Sverige – men jag tycker som du: en master i didaktik för alla lärare vore ett stort steg i den riktning som lärarutbildningn och F-19-skolan måste ta.

Har läst dina exempel och undrar: Om pedagogisk forskning inte går till som i dina exempel redan nu, hur går den till då? Forskare i pedagogik måste väl ha kontakter på olika skolor runt om i landet och med lärare på dessa skolor, som hjälper dem med datainsamling? Eller hur gör ni annars när ni forskar? Har iofs sett en del exempel när forskare kommer på på besök och pratar (”djupintervjuar”) en handfull elever/lärare i ett par timmar och sen skriver en artikel där man drar generella slutsatser om hela skolsystemet. Jag har svårt att ta sånt på allvar. Det blir ju inte direkt vetenskapligt. Så ditt förslag verkar ju jättebra, fast jag misstänker att det hela kan urarta till att lärare får ytterligare en uppgift utöver alla andra, nämligen att leverera data till pedagogikforskare, så de slipper göra fältarbetet själva…Ur vetenskaplig synpunkt är detta nog bra men med alla andra uppgifter är ju risken att själva kärnverksamheten får stryka på foten ytterligare. Forskningen är väl ganska glasklar när det gäller lärarnas tid med eleverna kontra elevernas resultat. Ju mer tid lärare tillbringar med eleverna desto bättre resultat presterar eleverna. Visst kan man kombinera i planeringen, men det kommer otvetydigt att bli mindre tid för “undervisning”. I sak håller jag dock med dig. Om din vision genomförs helt ut behövs ju inga pedagogikinstitutioner på våra universitet. Den verksamheten borde ju helt klart ligga lokalt ute på skolorna hela tiden. Det borde vara betydligt effektivare. Det är ju där man kan forska i hur lärande går till.
Sen tror jag att det kanske kan vara en bra idé att lärare har en “master in education” INNAN de börjar jobba som lärare. Då kanske det finns ett större intresse att ha forskarsinnet påkopplat i vardagssituationen. Jag har hela tiden trott att du med forskande lärare menar verksamma lärare som har disputerat och forskar i sin undervisningsvardag. Det tror jag skulle bli bra forskning. Att lärare ska skriva en D-uppsats låter mer som gammal hederlig kompetensutveckling på en nivå som om vi ska ha väldens bästa skola nog är lämplig att vara på innan man anställs som lärare. Men det är absolut ett bra sätt att kompetensutveckla oss idag verksamma lärare som har dagens lärarutbildning i bagaget.

//Jonny